Syster Severus Försvar mot Människokonster

Ni hade fel - som vanligt

2011-07-25T03:33:00.000-07:00

Jag har turen att inte vara personligen drabbad av det som skett i Norge. Jag har också turen/oturen(?) att inte kunna känna samma gemensamhet, samma känsla för offren och deras anhöriga som en neurotypisk person, och även om händelsen naturligtvis är helt förkastlig och jag rent intellektuellt förstår att sorgen och smärtan måste vara oerhörd för alla de som drabbats, så har jag inget personligt minne att koppla det till och blir därför inte särskilt berörd.

Det jag mest reagerar på är att vi fortfarande blir förvånade.

Först kände jag en smula löje över förvåningen, chocken. Inte de som drabbats personligen, märk väl, utan över oss människor som helhet. Att vi som - som ensam art - har spridit så fruktansvärt mycket lidande omkring oss, aldrig vill förstå att ondska och grymhet är en del av vår mänskliga natur och finns i oss alla.

Alla vi som på ett eller annat vis sörjer, saknar, är arga, frustrerade eller bara är uppgivna och kanske rätt likgiltiga inför det som skett, alla vi avger genom vår reaktion vår egen tolkning av vad som borde vara möjligt/omöjligt för en människa att genomföra.

De flesta reagerar förstås med chock, sorg och ilska. Många låter sina känslor löpa så långt att de hatar, och hat är egentligen bara en produkt av rädsla i groteska proportioner. Så långt är allt ganska naturligt, men de riktigt intressanta reaktionerna kommer när den reflexartade känslan släpper och man börjar tänka efter en smula. Lyxen att orka göra så tillkommer oss som inte är personligt drabbade, och uppenbarligen anser en hel del löst pack på nätet att de inte har råd med den varan.

Jag har dock både råd med den för egen del och är generös nog att vilja dela med mig av den, så lägg ner era anklagelser om politiskt korrekthet och försök att använda båda hjärnhalvorna ett tag.

För det första så måste man, i synnerhet om man nu ivrar för demokratin, försöka att hålla sig en smula uppdaterad om sannolikheten för att ex. militanta islamister ska skjuta ner SSU:are och bomba en socialdemokratisk regering i Norge. Att påstå att "man aldrig vet vad de där jävla galningarna kan ta sig till", är inget hållbart argument, för sanningen att säga så vet jag inte vad någon kan ta sig till något sammanhang. Frågan är hur stor sannolikheten är och vilka andra möjliga fiender målet har.

När jag hörde om bomben så var min reflexmässiga tanke att det rörde sig om en islamistisk terrorgrupp, eftersom Norge hade deltagit i Irakkriget. Kruxet är ju bara det att enligt all erfarenhet så arbetar inte ex. Al Qaida på det sättet. De arbetar med självmordsbombare, inte tidsutlösta bomber.

Den andra frågan jag ställde mig var varför i hela friden (om det nu hade varit islamistisk terror) de inte anföll Sverige eller Danmark istället. Det hade varit mycket mer rimliga mål ur religiös synvinkel, efter ex. Lars Vilks konst och Jyllands-Postens publiceringar. Attentaten har, kort sagt, inte följt något av de islamistiska terrornätverkens metoder, och sådana grupper är inte direkt kända för att ta till nymodigheter.

När det så kom fram vem som var skyldig så ställde jag mig en tredje fråga som jag väldigt gärna skulle vilja ha svar på: Alla ni som bara minuter efter dåden fyllde tidningars och forums kommentatorsfält med tvärsäkra påståenden om islamistisk terror, den farliga kulturen som muslimerna tog hit till västvärlden, att det var dags att köra ut alla "kamelridare" en gång för alla och förfasade er över hur hemsk mångkulturen var:

Ser ni er själva nu?

Jag hoppas egentligen inte att ni skäms, för det är ingen rolig känsla, men jag önskar att ni stannar upp. Att ni gör en självrannsakan och frågar er ärligt vad du, jag och alla andra skulle kunna vara kapabla att göra om så många usla faktorer som möjligt sammanfaller under samma tid?

Det är är inte ett verk av en ensam galning, av någon slags religion, av politik eller olika diagnoser. Det här är, tillsammans med alla andra agendor där dialogen är struken, det yttersta beviset på vilken skada en enda människa kan åsamka andra när vi försöker göra skillnad på vem som är god och vem som är ond, vem som får leva och vem som inte får det. Vem som har rättigheter och vem som inte har det. Vem som har makten att definiera den andra och vem som redan är borträknad som "islamist", "galning" eller andra etiketter vi kan ge varandra.

1933 var det judarna, 2001 muslimerna, 2010 galningarna. Och få är de som som tagit upp den största gemensamma nämnaren för de som åsamkat mest skada genom hela historien: de är alla män.

Syster Severus - ser efter vart jag går, när ni andra löper amok

Ett litet klargörande gällande Pär Ströms myter

2011-06-11T10:01:00.000-07:00

Ibland när jag läser debattartiklar får jag en känsla av ett ohyggligt, jättelikt missförstånd. Jag kommer på mig själv med att undra om det är en fantastisk poäng som jag helt missat, någon slags språkförbistring hos skribenten eller om personen ifråga faktiskt är mer vilse än aspiesar på orientering.

Idag har jag hittat ett sådant bekämmande missförstånd, och den som står för missförståndet heter Pär Ström (artikeln jag hänvisar till är endast ett axplock av hans alster) och ligger i fejd med den/de feminister - och andra - som inte delar hans syn på hur samhället är funtat. Jag kan köpa hans idé om att det som är politiskt korrekt för tillfället, ofta står i vägen för åsikter som

går på tvärs, men sedan tar det stopp, och jag kan bara konstatera att med vänner som Per Ström, så behöver svenska män inga fiender.

Ström anser att det finns sex myter om jämställdhet, som lyder som följer:

1. Kön är en social konstruktion.

2. Kvinnor får lägre lön för samma jobb.

3. Kvinnor har svårare att göra karriär.

4. Män slår kvinnor.

5. Kvinnor dubbelarbetar.

6. Kvinnor får sämre sjukvård.

Okej, om jag i egenskap av aspie ska bokstavstolka ner detta så, visst, kön är biologiskt betingat och i sig ingen social konstruktion. Könsorganen är kroppsdelar och fungerar på olika vis. Det tror jag att de flesta människor upptäcker ganska fort.

Myt nummer ett

Det roliga med "myten", är just att Pär Ström smidigt väljer att glömma bort vad det är den grundar sig på, nämligen inte kroppsdelar i sig, utan att människor utifrån kroppsdelarna ibland tillskrivs egenskaper och personlighetsdrag som faktiskt inte stämmer. Som exempel kan vi ta föreställningen att män skulle vara mer aggressiva än kvinnor. Skillnaden mellan könen vad gäller aggressiviteten ligger inte i "mängden" av den, utan i uttryckssätten.

Vi kvinnor får tidigt lära oss att handskas med aggressivitet på ett passivt sätt, ex. genom gråt, inåtvändhet eller psykisk misshandel. Männen får, å andra sidan, lära sig att de ska höja rösten, slå tillbaka etc. Båda delar är lika handikappande, eftersom de inte leder till någon god kommunikation, och att såväl män som kvinnor förlorar tron på orden i sig och går i försvarsställning gentemot andra.

Att könen har tillskrivits personlighetsdrag som inte är vetenskapligt belagda är ingen myt, utan ett konstaterande av att människans benägenhet att dela upp tillvaron och de varelser man möter i olika grupper för att förenkla livet, ibland faktiskt kan bli väldigt fel.

Myt nummer två

Om det nu är så att samtliga rapporter som gjorts på området nu är missvisande, så är min stilla undran följande: vem skulle tjäna på det och borde inte världens samlande ekonomer kunna visa upp en motbild som krossade "myten" att kvinnor generellt sett tjänar mindre än män, om det nu

är så att Pär Ström har rätt? Hittills har jag inte hört en enda person med insikt i lönestatistik bekräfta detta påstående, och jag har mycket svårt att tro att 60- och 70-talets pionjärer i feministrörelsen skulle ha fått stå helt oemotsagda om det funnits bevis för att de hade fel

gällande snopptillägget på lönen.

Myt nummer tre

Jag är faktiskt inte helt säker på vad Pär Ström själv menar med denna "myt". Det är en mycket förenklad tes, som jag inte tror att vi 80-talistkvinnor som, liksom männen, har möjlighet att studera och göra karriär känner igen oss i på samma sätt som våra mormödrar och mödrar gör/har gjort. Problemet, som jag ser det, är att männen inte har tagit samma steg tillbaka in i hemmet, som kvinnor har tagit ut på arbetsmarknaden och att så länge vi inte har en individualiserad föräldraförsäkring så kommer männen inte behöva ta det steget om de själva inte vill.

Om en familj ex. får tre barn, och kvinnan tar ut majoriteten av föräldraledigheten så är det oundvikligt att hennes möjlighet till karriär faktiskt ser annorlunda ut än mannens och så länge mamman anses viktigare än pappan under spädbarnstiden så blir det svårare för kvinnan att konkurera efter mammaledigheten. Mannen har då inte heller samma möjlighet att bygga upp en lika nära relation till barnet och sålunda är det en emotionell förlust för pappan och barnen, och en ekonomisk förlust för mamman.

Myt nummer fyra

Här har han tagit i så han spricker - för spricker, det gör den här myten, som ett troll i solsken.

Det antal män som misshandlar såväl kvinnor som män, flickor som pojkar, ÄR i hög grad överrepresenterade när det kommer till de anmälda och dömda fall av misshandel som finns i Sverige. Den största gemensamma nämnaren för majoriteten av alla de som begår våldsbrott är att de är män, hur hemskt det än kan låta. Det är ytterst sällan som en vettskrämd man med sönderslaget ansikte och skrämda barn under armarna söker skydd mot en fru som hotar dem till liv och lem.

Det är män (INTE ALLA MÄN) som står för över 90% av våldsrelaterad brottslighet, både mot kvinnor och män, mot barn och vuxna, mot unga och gamla. Framför allt mot varandra, och frågan som Ström borde ställa sig här är vad i hela friden det är som gör att fler män än kvinnor står dömda för misshandel, mord, tortyr och sexuella övergrepp om det nu är så att rollerna precis lika ofta är omvända...

Myt nummer fem

Att kvinnor sedan industrialiseringens påbörjan har setts som ett hot mot männen på arbetsmarknaden är ett faktum som redan Karl Marx dundrade om. Han tyckte inte om idén att kvinnor skulle ut och stjäla jobben från männen, och ansåg att de inte hade utanför hemmet att göra. Nu kan han dundra bäst han vill, eftersom industrialiseringens framväxt till stor del har byggts på såväl kvinnors som barns uttåg ur hemmen ut på åkrarna och in i fabrikerna. Stannar vi där så kanske man kan tycka att det inte är mycket att fundera över, men det Pär så påpassligt hoppar över är likt förbannat det faktum att männen inte har tagit samma steg in, som kvinnorna har tagit ut.

Arbetet inom hemmets väggar har naturligtvis förändrats mycket under de senaste

decennierna, men hur vi än vrider och vänder på steken så är det fortfarande obetalt och därmed

inte särskilt högt värderat. För oss kvinnor har det varit eftersträvansvärt att arbeta med det som

männen gjort, eftersom det har värderats högre, men det har givetvis inte varit särskilt lockande

med obetalt arbete för männens del, och eftersom ingen som inte är helgonförklarad frivilligt

sänker sin standard och sin rang, så har männens glädjetåg till tvätt och städ varit tämligen dämpat.

Om samhället inte värdesätter arbete som inte genererar produktion, så får det låg status och blir långt ifrån lockande. Kvinnor står, generellt sett, för större delen av de uppgifter som inte syns på lönekuvertet, dvs. tvätt, städ, matlagning, barnpassning, vård av närstående osv, och ingen skulle vara gladare än jag om dessa arbetsuppgifter skulle te sig lika lockande för

män som yrkesarbetet för kvinnor.

Myt nummer sex

Jag vet inte vilka erfarenheter Pär Ström själv har av den svenska sjukvården, men jag kan lugnt och sansat, utifrån mina egna yrkesverksamma år i densamma, tala om för honom och andra som tror på hans fantasier, att män som söker hjälp för ex. andningsbesvär, magproblem och stress i högre grad än kvinnor skickas till röntgen, kemlabb, koloskopi mm. Att många män över lag drar sig för att söka vård öht. är ett betydligt större problem än den vård de faktiskt får och bland oss kvinnor är det vanligt att vårdpersonalen oftare söker efter psykiska än fysiska orsaker till vårt tillstånd. Detta bemötande resulterar i två problem: för det första missar läkare ibland faktiskt svåra sjukdomar hos kvinnor på grund av att man tolkar ex. magproblem som stress, när det kanske är början till cancer, och för det andra missar läkare de män vars fysiska tillstånd faktiskt är symptom på psykiska problem.

Då pojkar inte får samma träning som flickor i att samtala och sätta ord på sina känslor, så får vi en vård där kvinnors problem blir psykiska och männens fysiska. I och med att psykiska sjukdomstillstånd har en betydligt lägre status än fysiska, så leder detta till att den vård som kvinnor erbjuds ofta är sämre än den som män erbjuds, eftersom man tolkar deras symptom

olika på grund av den bild man har av hur könen är och de mer kostsamma vårdinsatserna går därför till männen, oavsett om det ens är den sortens vård som faktiskt behövs.

Med djupaste deltagande till Pär & Co

Syster Severus

Genus hit och dit

2011-01-31T01:49:00.000-08:00

Eftersom jag skriver här så sällan att jag börjat fundera över om jag borde stänga ner bloggen, så känns det lite konstigt att ta till tangentbordet igen, men som det konstant förvirrade aspie jag trots allt är i denna ologiska värld, så måste jag då och då lätta på trycket.

Jag är kroppsligt sett en kvinna, och socialt sett en rätt manlig sådan. Jag läser inte mellan raderna, jag gråter inte, jag ogillar romantik och tycker att det är onödigt att prata om känslor så länge samtalet inte syftar till att lösa ett problem av något slag eller att lära sig fakta.

Mina autistiska drag gör att jag har svårt att förstå hur känslor kan styra faktiska handlingar, och hur människor kan tolka en händelse så olika. Jag är däremot mycket intresserad av hur neurotypiska person funkar, och frågar gärna ut människor i min närhet om känslor och reaktioner av olika slag. Jag är inte heller särskilt bra på att tolka mina egna känslor, utan behöver oftast hjälp med "översättningen" av någon som känner mig bra.

Att män och kvinnor är olika rent kroppsligt är en sak, det är väl de inre skillnaderna som det tvistas om. Jag var länge övertygad om att skillnaderna egentligen inte fanns annat än i kroppen, en idé jag har fått överge ju mer jag har insett hur olik jag är andra kvinnor.

Personer med autism är i hög utsträckning könsblinda, inte i den meningen att vi inte ser de fysiska skillnaderna, utan att vi faktiskt inte kopplar samman biologi och sociologi. Hur en kuk eller en fitta har koppling till vilka lekar eller arbeten vi väljer har jag mycket svårt att förstå, däremot har jag varit med om tillräckligt många situationer där ett barn, en tonåring eller en vuxen person som brutit mot könsnormen blivit ifrågasatt, hånad och bekymrad om av personer som högljutt brukar hävda att vi måste få vara olika - så länge vi är det på samma sätt.

Som aspie är jag rent biologiskt förskonad från väldigt många sociala fördomar som sätter käppar i hjulet för min bild av vem jag är. Jag har noll förståelse för varför biologiska skillnader prompt måste etiketteras med sociala påfund som kläder, leksaker, frisyrer etc. Det finns absolut ingenting i naturen som säger att det är fel för en man att ha klänning eller en kvinna att såga brädor. Ingenting. Och det vet vi.

De biologiska skillnader vi har, dvs. barnafödandet osv. betyder faktiskt inte något mer än just en biologisk skillnad. Punkt. Sluta lägga in så förbannat mycket värden i skiten, och sluta skapa er en identitet som bygger på en egenskap ni delar med ca 50% av jordens befolkning.

Män är inte hybrider av våld, jakt och husbyggande och kvinnor är inte hybrider av ömhet, matlagning och barnafödande. Ni särartsfeminister och ni antifeminister kan sluta gapa om att män måste få vara män och kvinnor vara kvinnor, för det är faktiskt ingen som har påstått något annat. Det enda vi som anser att genustänket har något gott att ge oss tycker, är att barn faktiskt måste få ha friheten att välja själva vad de vill leka med, och att de inte ska utsättas för ett socialt tryck som lägger band på deras nyfikenhet och lekar.

Barn ser förstås att det finns fysiska skillnader på flickor, pojkar och hermafroditer. Fler etiketter än så behöver de inte. De ska inte känna att de ligger förväntningar och krav på deras lekar, och de ska sannerligen inte behöva känna skam eller utelåsning från vare sig snickarvrå eller dockvrå. Det enda som gör att barn, som så många genusmotståndare gärna påpekar, väljer bort "det andra könets" leksaker, är ju för att barnet väldigt snabbt märker vilka förväntningar som finns. Barn söker de vuxnas gillande, punkt.

Ingen ska, för övrigt, inbilla mig att det är Jenny eller Sebastian tre månader som valt sina kläder och leksaker själva. Det är vuxna människor som har behov av att sätta etiketter på småbarn som mest tycker att världen är spännande att utforska. Vi människor är dessutom vanevarelser, och inte alls särskilt spontana av oss. Tillhör man dessutom gruppen neurotypiska, så har man även ett grupptänk med sig och det är främst det tänket - och inte en medfödd färgkodning - som gör att pojkar och flickor väljer olika.

Vi som inte har grupptänket då? Vi som faktiskt har lekt med och klätt oss som vi själva ville. Vi som både spelade fotboll och lekte med dockor. Vi som hade spionklubbar och lade pärlplattor. Vi som bakade sockerkakor och byggde legoborgar. Vi som lekte tortyr och hade kafferep. Vi som körde trampebilar och hoppade långrep. Vi som helt enkelt lekte för glatta livet med det vi behagade, tills någon vuxen kom och förstörde leken med sitt ogillande.

För att det plötsligt var viktigt om man hade kuk eller fitta. För att det minsann fanns gränser för hur roligt man kunde få ha. För att ingen skulle inbilla sig att man kunde få vara kreativ utan att betala för sig.

Bögjävel.
Jävla lebb.
Du vet ju hur killar är.
Man vet ju hur tjejer är.

Nej, det visste jag faktiskt inte. Vad är det jag har missat?

Syster Severus

Jul i cynismens högborg

2010-12-08T01:45:00.000-08:00

När man heter Syster Severus så innebär det att man plötsligt får ett starkt intresse för något, sysslar ihärdigt med det under en tid och... plötsligt släpper det. Det kan gälla träning, ett band jag lyssnat på, filmer, min församling eller vad som helst. Oftast vet jag inte varför intresset slocknar som ett värmeljus från Eldorado, men det får mig onekligen att framstå som en smula flackig, och i Sverige (troligen i andra länder också, jag har dock ingen erfarenhet att tala om) är det rätt suspekt att plötsligt byta intressen och intensitet i dem. Det ligger ett visst drag av opålitlighet över sådant, det tycker även jag.

Den här bloggen är ett exempel på ett sådant intresse. Intensivt, nästan maniskt och väldigt roligt... ett tag. Stundtals har jag till och med glömt bort att den finns, tills jag upptäcker den i adresslistan och undrar om jag ska radera den, skriva något eller åtminstone lägga in ett tackochhej, som ingen läser eftersom det inte är inne med bloggar längre och jag har svårt att föreställa mig att just mina jeremiader varit särskilt välbesökta.

Nu innebär inte min bristande aktivitet här på något sätt att jag slutat vara arg, bitter och cynisk längre. Jag avskyr fortfarande människor i allmänhet, kvinnor i synnerhet och blir dagligen upprörd över dumheten som brer ut sig över samhället som en smetig smörkräm. Om det inte vore för klimtatet, all kontrollerande byråkrati (och min egen bekvämlighet) så hade jag tagit min sambo och flyttat ut i en lämplig träskmark, byggt ett fort och grävt en vallgrav med krokdiler runt alltihop.

Vart ska man börja? Inkompetenta SJ som fortfarande inte förstår att vi bor i en tempererad jävla zon där snö är en naturlig del av vintervädret? Attackerna mot Wikileaks? Beatrice Ask som tydligen inte vet vilket land hon är minister i? Det ökade antal människor som måste söka hjälp på härbärgen i Sverige till jul? Vår urusla kärnkraft som inte klarar att producera, men mycket väl klarar prishöjningar? Förslag på att föra in skolk i skolbetyget utan att reflektera över varför eleverna är frånvarande? Försäkringsbolag som vägrar betala ut ersättning till klockrena fall?

Kanske är det detta som är baksidan med all information. Att man inte vet vart man ska börja. Många makthavare är säkerligen lättade över detta. Vi har så många småsaker att bekymra oss för att det inte finns ork och engagemang kvar till något som verkligen ger resultat. Vi ska välja elleverantör, internetabonnemang, teleoperatör, läkare, apotek, ekologiskt, dagis, skola, försäkringar, jobbcoach, terapeut, träning, bostadsrätt... för att inte tala om nyheter, tekniska prylar, Årets Julklapp och Årets Barmhärtighetsåtgärd eftersom vi ska vara lite snälla också, innan tomten kommer.

Vad som verkligen borde oroa oss är den kommande bristen på mat, dricksvatten och el. På nyheterna häromdagen intervjuades en bonde som skövlat ner en bit regnskog för att kunna försörja sin familj. Reportern frågade om han inte brydde sig om att viktiga ekosystem förstördes. Den halvt tandlöse bonden skrattade oförstående åt frågan. En massa skog var ju inte till någon nytta, för den gav inte hans familj någon mat.

Det var äcklande att se den korta intervjun. Den välutbildade, mätta västerlänningen med sitt viktiga reporterjobb som undrade över om bonden inte kände något ansvar för den ekologiska mångfalden.

Tandlöst skratt vs. bettskena och Colgate.

Högskolepoäng i pressetik vs. analfabetism eller i bästa fall hyfsad läsförståelse.

Iphones vs. mat.

De kunde lika gärna kommit från olika planeter.

Vi tror att vi har gjort världen mindre när vi kan åka överallt, prata med någon varsomhelst och köpa varor på ett sätt som Columbus skulle fått fallandesjuka av. Problemet är ju bara det att våra hjärnor inte är annorlunda än hans, inte annorlunda än Stenbocksmannens eller grottmänniskornas. Vi svenskar lever dessutom i ett land där Var Man För Sig är ett tyst slagord. Bättre kan det inte bli för makthavarna.

Jag är ingen gruppmänniska, det är ett som är säkert. Men det betyder inte att man inte har ett kollektivt ansvar, eller att saker som ska nyttjas av alla inte ska ansvaras för av alla. Vi i väst har alldeles för många onödiga val att ta ställning till och det har vi bara oss själva att skylla.

Det är något groteskt snedvridet över vårt sätt att glömma finanskriserna lagom till julkommersen, våra ekologiska skinkor från Lyckliga Grisar och bantningstipsen som drar igång efter nyår. Vi vill inte ens ha riktiga nyheter längre. Vi kallar sanningssägare för oansvariga och vet att Dawit Isaak suttit fängslad i 3363 dagar, men bryr oss inte eftersom han är alldeles för svart för att vara svensk, hur många medborgarpapper han än har.

Jag borde säkert skriva något om hur mycket jag bryr mig och vilken revolution jag tänker starta eftersom jag ju är så mycket bättre än alla andra, men nej. Jag står inte pall för alla intryck och jag känner inget medlidande med vare sig svältande barn, krigsoffer, fängslade journalister eller människor som drabbats av tyfoner. De är för långt från mig och jag har inga erfarenheter att relatera händelserna till.

Min värld är inte global. Den har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det.

Jag står likgiltig inför svält, HIV, landminor, barnsoldater och massvåldtäkter.

Jag har inte en enda känsla till övers för alla de anonyma människor som dör dagligen.

Den enda orsaken till att jag blir arg, irriterad, trött över dumheten är för att jag mycket väl vet att jag haft en sagolik tur jämfört med de allra flesta. Jag har inte gjort ett skit för att förtjäna en bättre start än någon annan åttiotalist i världen. Kan vi inte börja där? Bara en snabb insikt i att vi som fötts under bättre förhållanden än majoriteten av världens befolkning kanske har något att vara tacksamma för.

Världsekonomins diktatorer vill att vi tänker att det kan bli bättre med en ny slags produkt. Vad de inte vill är att vi ska känna oss belåtna. Säga nejtack, vi är nöjda. Vi har det mesta vi behöver och min telefon fungerar utmärkt, så jag behöver ingen ny.

Här kommer Syster Severus jultips till västvärlden (de enda som har råd med jul):

Strunta i den dyra resan till tsunamiområdena och gå på ljusterapi/bada bastu istället.

Hoppa över det dyra gymkortet som ni köper i januari och gör armhävningar hemma. Ni kommer ändå inte använda kortet mer än max två månader.

Använd era prylar tills de faktiskt är utslitna.

Lär er hur man lagar och tvättar sina kläder så att de håller riktigt länge. Det kommer inbespara många panikinköp.

Låna en hel hög böcker på våra underbara bibliotek, så har ni underhållningen gratis.

Fråga runt bland vänner och gör en filmlånelista.

Baka gott bröd (ja, nu kommer präktighetsvarningen...) Billigare och godare än köpt.

Boka inte upp er så förbannat mycket på julbord, släktträffar, glöggpartyn, julhandling, julluncher och dylikt. Ni kommer ändå bara känna er stressade, trötta och låta det gå ut över er omgivning.

Laga mindre julmat, ffs! Det blir ALLTID över och vi slänger så sjukt mycket mat i onödan. OM det mot all förmodan skulle finnas för få revbensspjäll på julbordet, så kommer ändå ingen gå därifrån och undra över om den måltiden var den sista.

Ni som ska köpa julklappar, fråga efter något som personen ifråga verkligen önskar sig och köp inget mer än just den saken.

Ni som gärna vill ge mer, ge sådant som garanterat kommer att förbrukas. Exempel på det kan vara; mat/godis, ljus, badskum, presentkort på massage eller bio.

Gå ihop några stycken och ha en julgodisdag. Flera kan hjälpa till, ni gör varsin sort och delar på det. Blir både billigare, enklare och troligen roligare än att göra allt själv eller panikköpa Aladdin.

Sup inte. Åtminstone inte inför eventuella barn. Ska ni ha julfest och vet med er att någon i sällskapet har/misstänks ha problem med spriten, så bjud inte på alkohol! Lättglögg, lingondricka och julmust är inget straff och tycker man att festen är helt förstörd för att det inte förekommer alkohol så bör man själv ta sig en funderare över sina vanor.

Säg hej till din granne i trapphuset.

Hyvää joulua and fuck you very much/ Syster Severus

Assanges sämre veckor

2010-09-01T08:03:00.000-07:00

Som ni märkt, ni få som till äventyrs följer denna blogg, så har den legat i koma på sista tiden. Inte på grund av brist på ämnen eller åsikter, men allt har ju som bekant sin tid. Ibland är det ju helt enkelt så att det finns saker som är mer angelägna än att knattra av sig på smuliga tangentbord.

Nåväl. Syster Severus, er broder och medpaddlare på dumhetens hav, ska nu åter göra en djupdykning ner i neurotypismens grumliga vatten och försöka krafsa lite bland diverse stenar på botten som etiketteras Julian Assange, sex, språkhantering, tolkning, kvinnor och svårigheten i att hålla sig saklig när man faktiskt inte förstår vilka saker man ska förhålla sig till.

Att vara mot våldtäkt är ungefär lika radikalt som att vara mot misshandel, mord, sopor i trapphuset, ludd i torktumlaren och djurplågeri. Varje människa med någorlunda rimlig uppfattning om vad som inte är schysst att utsätta andra för, vet att våldtäkt är ett fult brott, där någon tar sig rätten att göra som han/hon vill med någon annans kropp utan dennes samtycke.

En våldtäkt har ingenting med sexuell njutning att göra. Det är en fråga om makt, och upphetsningen hos den som begår övergreppet ligger alltsomoftast i känslan av att tvinga en annan människa att böja sig för ens makt. Någon överdimensionerad kåthet är det alltså inte tal om. Det är dessutom inte särskilt svårt att hitta en tillfällig partner, så att ta till våld för att få ha sex låter i mina öron som en dålig idé på alla plan. Våldtäkt är att använda sex som ett sätt att begå våld, inte att använda våld för att få sex.

Jag är, i egenskap av halvautistisk, misogyn kvinna, tämligen övertygad om Julian Assanges oskuld. Inte för att jag tror att han är någon ängel - jag har aldrig träffat karln - utan på grund av detta:

Om man är en människa som eftersöks av CIA för avslöjanden om krigsförbrytelser och får stöd av svensk lag för att kunna fortsätta sin verksamhet, är man då så dum att man ger sig till att begå våldtäkt lagom när man landat i fredad zon och därmed riskerar att förlora allt moraliskt stöd man åtnjuter bland de som ser en som den vite riddaren?

Jag tror inte det. Om jag vore Assange, så skulle jag inte riskera det. Det är för dumt, och stämmer inte med bilden av en människa som vill reta livet ut etablissemanget, ha alla korten på bordet osv. Jag påstår inte att karln är utan fel, definitivt inte, men jag har väldigt svårt att förstå vad Assange skulle kunna vinna på att våldta en annan människa, när hans arbete redan är så pass kontroversiellt och han är påpassad från alla håll. Han, om någon, borde ju ha förstått att en sådan nyhet sannerligen inte skulle tystas ner, och därmed skulle Wikileaks ställning som blåslampa släckas ner fortare än kvickt.

Assange är varken tillräckligt anonym för att komma undan den vägen, eller tillräckligt mäktig för att ha resurser att hota dessa två (eller om det nu bara är en) kvinnor med. Att våldtäktsanklagelser skulle skada Wikileaks är så självklart att det inte ens behöver påpekas, och jag tycker det låter orimligt att Assange skulle utsätta sitt projekt för detta, bara för att få känna sig Allsmäktig under tjugo minuters tvångsligg. Vad gäller själva processen, så är den i sig så förvirrande att vem som helst känner sig som ett frågetecken.

1. 20 augusti anhålls Assange i sin frånvaro, på sannolika skäl misstänkt för våldtäkt.
2. 21 augusti häver chefsåklagaren Eva Finné anhållan, och våldtäktsmisstankarna avskrivs.
3. 23 augusti är Assange inte längre misstänkt för något sexuellt brott, utan enbart för ofredande.
4. 25 augusti inleder Eva Finné en förundersökning mot Assange för misstanke om ofredande och anser
att det inte går att styrka någon form av sexuella övergrepp eller våldtäkt.
5. 1 september beslutar överåklagaren Marianne Ny att åter misstänka Assange för våldtäkt.

Nu ska vi se här. Först är karln misstänkt för våldtäkt. Några bevis finns inte, utan endast två anmälningar. Så långt är allt korrekt, eftersom varje misstanke om brott naturligtvis måste tas på allvar om vi ska ha ett rättssystem värdigt namnet.

Att anhålla honom var som det skulle, dock ej att gå ut med namn och bild! Vi gjorde inte det med Hagamannen, inte med Bjästakillen och mig veterligt inte med andra brottsmisstänkta heller. En rättsstat ska inte göra skillnad på personer, oavsett hur mycket den dumma massan dreglar över allt som luktar sex eller skandal - helst i kombination. Detta har inget med mina sympatier för Assange att göra, utan gällde i lika hög grad när Littorins sexliv smetades ut över halva google. Även kända personer ska vara lika inför lagen.

Så läggs plötsligt våldtäktsmisstankarna ner. Två dagar senare handlar anklagelserna inte ens om sexuellt ofredande längre, utan om ofredande. Ofredande innebär att man är hänsynslös mot en annan människas integritet, ex. om man kastar sten, avlägger skott, för störande oljud eller pysslar med brev- och telefonterror.

Till skillnad från våldtäkt, är ofredande en mycket godtycklig formulering. Det kan betyda vad fan som helst, beroende på vem man är och vilka gränser man väljer att dra gentemot andra människor. I just detta fall förklarar kvinnan att hon anmälde Assange till polisen, då han, efter att ha bott ett par dagar hos henne, inte flyttade ut då hon bad honom. Jag har även läst att det skulle röra sig om en ovilja från Herr Assanges sida att använda kondom. Hon nekar till att hon skulle vara rädd för honom.

Här börjar förhoppningsvis även den mest inbitna sexualbrottsbekämpare dra öronen åt sig, och det verkade ju onekligen som om det hela skulle avskrivas eftersom inga bevis fanns, och brottsrubriceringen gått med rekordfart från våldtäkt till ofredande.

Men icke. Nejdå. Nu är Assange återigen misstänkt för våldtäkt. Vad i helvete händer här egentligen? Jag är inte särskilt imponerad av foliehattar, och blir lika frustrerad som andra laglydiga medborgare när människor utsätts för våldtäkt och inte blir trodda. Bjästafallet är ett ypperligt exempel på hur vuxna lät flickan löpa gatlopp, trots att pojken ifråga erkänt sitt brott och all skuld rätteligen skulle tillskrivas honom.

Varför var det så solklart att misstro den flickan, och inte dessa kvinnor?
Varför var så många beredda att tro på pojken, men inte på Assange?
Varför bildas stödgrupper på FB för en dömd gärningsman, när Assange utan minsta tillstymmelse till bevis blir stämplad som "en man som inte kan ta ett nej", "en man med dålig kvinnosyn" och så vidare, när vi inte har en aning om vad som hänt?
Är det inte rimligt att en rättslig prövning äger rum innan någon pekas ut som brottsling?

Två kvinnor som, utan att känna varandra, blivit våldtagna av samme man i två olika städer, därefter sökt upp varandra och gemensamt gått till polisen för att "ta reda på" om de utsatts för våldtäkt, varav en av dem haft mannen som gäst hemma även efter det påstådda övergreppet och ingen av dem heller säger sig vara rädd för mannen ifråga. Ingen av dem har heller gått till polisen ensam, utan gjort det först efter att ha sökt upp varandra.

Skärp er nu, för i helvete! Huruvida ni har foliehattarna på er eller inte, må vara hänt, men det här handlar om en enorm brist på kommunikation! Lyssna till Syster Severus suveräna teori, sprungen ur en kombination av kvinnliga kromosomer, manliga tendenser och autistisk logik:

Assange är en datanörd som enligt sin ex-fru, samt de som arbetat med honom, är den sortens människa som är konstant tankspridd när det gäller praktiska ting, lever vid sin dator, skriver matteformler på väggarna och blir frustrerad över att det inte räcker med att äta en gång om dagen.

Vidare kan vem som helst som haft nöjet att se och höra karln på youtube eller IRL, inse att han har en allmänt flackig blick, har samma tonläge hela tiden, är extremt fokuserad på en enda sak och beskrivs vidare av de som känner honom att han har en väl utvecklad paranoia.
Karln är ett aspie!!! Det är ju så uppenbart som det bara kan bli. Plötsligt blir till och med anklagelserna lite mer förståerliga, så här är min teori (har nu reviderat den efter att ha läst dagens intervju i Häxpressens pappersupplaga):

1. Herr Assange lyckades inte tolka kvinnans signaler: "Ja, ibland... 'avvisade hon en sexuell inbjudan'... men inte på något sätt som var betydelsefullt."
Okej, Assange, det här var kanske det absolut dummaste du kunde säga, och bara det faktum att
du faktiskt säger det stärker min tes om din eventuella aspergerdiagnos.

2. Den misslyckade tolkningen ledde till att kvinnan kände sig illa till mods.
Ja, och det kan jag helt klart förstå, eftersom Assanges emotionella kommunikation tycks vara
direkt usel, och det är inte heller vanligt i Sverige att man, oavsett kön, är brutalt ärlig i sådana här situationer, utan försöker säga ifrån på ett så subtilt sätt som möjligt för att inte förstöra stämningen.

3. Kvinnan utgick ifrån att Herr Assanges beteende rörde sig om bristande respekt för henne.
Jag kan förstå det, kanske hade jag också känt så om jag varit mer normalfungerande. Får man ingen emotionell respons, så är det kanske lätt hänt att man mår dåligt och känner sig utnyttjad eller helt enkelt väldigt obekväm. En slags emotionell våldtäkt.

4. Ligget med den berömde datahackern var inte så gnistrande som hon tänkt sig, men hon sade inget om detta till Herr Assange vare sig under eller efter akten.
Det ÄR svårt att tala om hur man vill ha det, särskilt om man upplever den andre som ointresserad eller 'för på'.

5. Kvinnan kände sig förvirrad/kränkt över bristen på emotionell respons och polisen översatte detta till våldtäkt, då hon själv inte visste vad hon skulle kalla denna underliga händelse.
Nej, hur fan ska man beskriva ett ligg som kanske helt enkelt fick henne att känna sig mekanisk,
som en docka eller liknande. Vi aspiesar är inte särskilt bra på att tänka på den andre, inte för att vi inte bryr oss, utan för att vi har svårt att förstå hur andra tänker, och inte heller kan läsa av det. För en mer normalfungerande man kanske det hade varit hur enkelt som helst att läsa av, och för en kvinna med aspergers syndrom hade Assange kanske inte alls framstått som konstig.

6. Herr Assange själv fattar inte vad hon talar om, eftersom han inte fick någon - enligt egen uppfattning - konkret information om att kvinnan var missnöjd under akten.
Som sagt; stereotypa föreställningar om hur man är mot människor, om hur sex ska vara och oförmåga att inse att det som gällde för den senaste partnern kanske inte gäller för just den här.

Som Assange själv uttrycker det: "Jag har haft bättre veckor."

Syster Severus - oskuld tills motsatsen bevisats^^

Kors i taket! En kvinna som jag beundrar!

2010-07-10T03:19:00.000-07:00

Jag är helt klart ett fan av Lisa Magnusson, oavsett om hennes åsikt i valda ämne stämmer överens med min, och anledningen till min förtjusning över den här människan är att hon är så rak i sitt sätt att skriva och, såvitt jag har förstått henne rätt, tämligen pragmatisk. Låt mig ge några goda exempel på hennes nyktra syn på tillvaron:

"Nej, låt mig förklara en sak för dig, Kjell Sundvall: Att många ser en film betyder inte nödvändigtvis att den är bra. Det betyder oftast bara att filmen backats med en så pass stor budget att produktionen haft råd med den tekniskt höga kvalitet som biopubliken är van vid, och att man har haft pengar att marknadsföra filmen med. Det handlar alltså inte om att du gör bättre film än kvinnliga filmmakare, utan om att du gör större, dyrare film. Film som produceras i fler kopior och når fler personer."
Aftonbladet 2004-04-13 (Avdelning: en miljon flugor som frossar på hästskit, bevisar inte att det är gott)

"Jag tror absolut att många kvinnor far illa i sexualitetens namn. Men som jag ser det upprätthåller en stor del av feminismen precis just de normer den säger sig kämpa emot. Och normerna den understryker är att kvinnor är utsatta och bräckliga och inte styr över sin egen sexualitet."
Aftonbladet 2009-05-12 (Avdelning: jämlikhet med förbehåll)

"Varför är det ens kriminellt att knarka? Det rimligaste vore väl att betrakta narkotikamissbruk som allt annat självskadebeteende, i stil med att svälta sig eller skära sig. Det är inte maten eller de vassa föremålen eller drogerna det är fel på, utan misshandeln av den egna kroppen. Och den får man snarare bukt med genom att vårda så gott det bara går, inte genom att straffa. Är det verkligen så svårt att förstå?"
Aftonbladet 2010-06-17 (Avdelning: Hasselarörelsen borde läsa på)

"Att ha händerna fulla och inte hinna med är högstatus. Om man emellanåt kräks upp en alldeles lagom del av hjärtvävnaden för att man är så upptagen att man inte vet vart man skall ta vägen, ja, då är det bara en bonus. Det är det som får andra kvinnor att identifiera sig med en och älska en, har jag förstått."
Aftonbladet 2010-03-30 (Avdelning: det finns goda orsaker till att minimera umgänget med kvinnor)

Att jag alltsomoftast känner mig direkt misogyn när jag betraktar mina medsystrar i tillvaron, gör det ovanligt trevligt när jag får tag på sådana här skarpsynta kvinnor som inte kommer dragande med skuld- och offerstämpeln - som låter bli att moralisera, helt enkelt, och aldrig, aldrig, aldrig tar till ett argument som anspelar på könstillhörighet för att slippa ta ansvar.

Syster Severus

Doktor Laura vet hur det ska vara

2010-07-08T06:09:00.000-07:00

Detta har säkert citerats otaliga gånger, men det tål att läsas igen:

Ett klassiskt brev från USA till en känd radiopratare som heter Laura Schleissinger. Hon svarade en som ringde in och ville ha råd att ”Homosexualitet är en styggelse som under inga omständigheter kan accepteras” och citerade 3 Mosebok 18:22 där det står så. Hon fick ett brev tillbaka.

Kära dr. Laura Tack för att du gör så mycket för att lära upp folk vad gäller Guds bud. Jag har själv lärt mycket av dig och försöker dela med mig av dessa kunskaper till så många jag kan. Om någon till exempel försöker försvara homosexualitet så påminner jag dem bara om 3:e Moseboken 18:22 där det klart och tydligt står att homosexualitet är en styggelse så är den saken färdigdiskuterad. Men nu måste jag erkänna att jag behöver några råd kring hur jag ska följa några andra av guds bud.

1. Varje gång jag bränner en oxe som offer vet jag att detta ger en doft som behagar Herren (3:e Moseboken 1:9). Problemet är att grannarna klagar.

2. Jag önskar sälja min dotter som slav (2:a Moseboken 21:7). Med dagens prisnivå, vad anser du vara ett skäligt pris?

3. I 3:e Mosebok 24:44 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar så länge de är köpta från ett grannland. En vän till mig hävdar att detta bara gäller mexikaner och inte kanadensare. Här behöver jag hjälp. Får jag äga kanadensare?

4. Jag har en granne som insisterar på att han ska arbeta på sabbaten. 2:a Moseboken 35:2 är helt på det klara med att han måste dräpas. Är jag moraliskt ansvarig för att göra detta själv?

5. En av mina vänner menar att även om det är en styggelse att äta skaldjur (3:e Moseboken 11:10), så är homosexualitet värre. Jag håller inte med. Vem av oss har rätt?

6. I 3:e Moseboken 21:20 står det i klartext att jag inte får närma mig Guds altare om jag ser dåligt. Jag måste erkänna att jag lider av viss närsynthet och använder glasögon. Måste synen vara helt perfekt eller kan vi acceptera ett viss svängrum i denna fråga?

7. De flesta av mina bekanta går till frisören. De klipper håret på sidorna och rakar skägget i kanterna. Detta är tydligen en synd enligt 3:e Moseboken 19:27. Hur bör de straffas?

8. Jag har läst i 3:e Moseboken 11:7-8 att jag inte ska röra vid några rester av en död gris eftersom det gör mig oren. Kan jag fortsätta spela amerikansk fotboll om jag använder handskar?

9. Min morbror har en gård. Han syndar mot 3:e Moseboken 19:19 eftersom han planterar olika grödor på samma jord. Hans fru är inte mycket bättre eftersom hon går klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmateriel, (vanligen en blandning av bomull och polyester). Han har också den fula ovanan att svära mycket. Är det verkligen helt nödvändigt att vi samlar HELA byn bara för att stena dem (3:e Moseboken 24:10-16)? Är det inte lika lätt att bränna dem till döds på ett familjebål som vi brukar göra med människor som ligger med sina släktingar (3:e Moseboken 20:14)?

Jag vet att du gått på djupet med denna typ av problemställningar. Så jag är helt säker på att du kan hjälpa mig. Tack för att du ständigt påminner oss om att Guds ord är evigt och oföränderligt.

Med vänliga hälsningar från en trofast lärjunge och tillbedjande fan.

Syster Severus - Lamb of God

Inflation i Helig Kärlek...

2010-06-27T10:55:00.000-07:00

Det torde rimligen finnas fler kristna personer än jag - naturligtvis gör det det! - som känner en eller flera smulor obehag inför allt snack om den Heliga Familjen - nej, jag menar inte Josef, Maria och Jesus - som blossar upp på inte alltför få ställen i cyberspace, likt en chokladfinsmakare som skakar bekymrat på huvudet inför maraboutuggarens loja förnöjsamhet.

Jävlar, vad detta äktenskap tycks betyda mycket! Vare sig man tittar i Katolska Katekesen, Bevara Äktenskapet, Apg29-bloggen, Äktenskap.nu eller folkhälsoundersökningar om icke-gifta (läs: sambors) människors hälsa, så tycks kristna människor från Livets Ord till fritänkare stå i armkrok och sjunga We Shall Overcome för detta tillstånd.

Man och kvinna. Inget knull innan bröllopsnatten. Ingen onani. Ingen porr. Be eller, (för de mer sekulariserade paren) samtala mycket med varandra. Ska vi dra igång min katolska kyrkas syn på saken också, så ska man även förvalta kvinnans säkra perioder tillsammans - ungefär som en aktieportfölj - för att man inte ska kunna ligga med varandra bara för att det känns som en trevlig tisdagsaktivitet mellan tvätthämtningarna. Varje samlag ska dessutom ske i någon outgrundlig, andlig dimension av hejdlöst kärleksfull gemenskap - och gärna resultera i ett oerhört välkomnat och älskat barn.

Är det bara jag som känner att celibatlöftet hägrar bredvid ovanstående alternativ?

En gång i tiden - i de ljuva åren mellan 15 och 19 - trodde även jag på detta. Jag skulle hitta en man som var beredd att omgående diskutera giftermål, vi skulle leva kyskt och kärleksfullt och så småningom gifta oss och skaffa tolv barn med helgonnamn. Dock kom något i vägen för denna medeltida illusion: Tankeverksamheten och Verkligheten.

Varje människa har sin särskilda uppgift här i livet, och jag tror definitivt att vissa är kallade till celibat och andra till ett engagerande föräldraskap. Vissa ska leva i tvåsamhet, andra passar i ett kollektiv eller ensamma. Ingen vet vem som är bäst lämpad för vad, och skuldbeläggning i samband med sex och kärlek är det mest destruktiva en människa kan ägna sig åt.

Jag är inte någon förespråkare för att ligga runt med vem som helst, när som helst och hur mycket som helst. Det säger sig självt att måttlöshet aldrig är att föredra, vare sig i samband med sex, mat, alkohol, umgänge, idrott eller alla andra aktiviteter mänskligheten sysselsätter sig med. Att vara rädd om sig själv och andra och våga prata är en väl beprövad väg som fungerar på de flesta områden.

Snacket om äktenskapets fördelar (ej juridiska, utan de känslomässiga) får mig omväxlande att skaka misstroget på huvudet, hålla med i grundtanken, sucka resignerat och känna fysiskt illamående över hur människor (alltsomoftast kristna sådana) med sådan tvärsäkerhet klumpar ihop sambos, särbos, polyrelationer och samkönade förhållanden till en enda stor coctail av "människor som inte tar kärleken på allvar".

Har dessa människor ingen som helst historiekunskap?!

Äktenskapets form i dagens (åtminstone västorienterade) samhälle är ljusår (tackålov!) från de tidigaste formerna av detta tillstånd. Mänskligheten har levt i alla möjliga och omöjliga relationer till varandra genom årtusenden utan att ta synlig skada av annat än sådant som direkt kränker en människas personliga integritet; fysiska, psykiska och sexuella övergrepp av olika slag.

Uppropet borde snarast benämnas "Bevara Den Bekväma Intoleransen", "Skydda Oss Från Från Fler Alternativ I Livet" eller "Låt Mig Få Känna Mig Bättre Än Andra".

Ett bra samboskap eller partnerskap är naturligtvis alltid att föredra framför ett dåligt äktenskap, och vice versa. Jag tror inte att mänskligheten är i behov av några krystade pamfletter om hur kärlek bör uttryckas. Vi är redan kapabla att älska och ge tills det gör ont, och ännu lite till, helt utan hjälp från en skock självutnämnda kärleksmoderatorer som borde ha annat att oroa sig för än människor som av fri vilja vågar ge kärlek av alla slag en ärlig chans.

Syster Severus - kärlek, tålamod och ständiga samtal

Livslögnens olidliga... vidrighet?

2010-06-12T04:51:00.000-07:00

Vissa saker får man lära sig med växtvärken, och det här är just en sådan sak: Det är fult att ljuga. Eller, för att låta lite mer högtidlig: Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

När man är barn och en vuxen tror att man ljuger, läggs ofta ett "Se mig i ögonen!" till. Att inte möta en annan människas blick tyder, enligt vår kultur, på oärlighet och opålitlighet. Man döljer något. Skäms. Ibland tycker de vuxna att bristen på ögonkontakt är lika med ett erkännande.

Själv blev jag ofta förvirrad av sådana kommentarer. Kunde andra människor verkligen se på mig om jag talade sanning eller inte? Eftersom jag själv inte kunde - och fortfarande inte kan - avgöra en människas agenda genom att betrakta deras ögon, så trodde jag länge att alla vuxna - och senare även jämnåriga - hade någon form av tankeläsningsförmåga.

Sedan dess har jag lidit av en konstant oro för att andra människor ska kunna läsa mina tankar. Den inbillningen har aldrig riktigt gått ur, även om jag på logiska grunder vet att det är nonsens. Skräcken för att någon skulle se in i mitt innersta och sedan döma mig, gjorde att jag tidigt utarbetade så kallade "magiska formler" för att låsa vissa tankar från andra människor. Jag var övertygad om att jag inte kunde fundera ut mina berättelser och idéer fritt i huvudet, om jag inte först "trollade bort" alla som eventuellt kunde se vad jag tänkte.

Kunde de se om jag ljög bara genom att titta på mig, då kunde de väl se allt annat också?! Själv såg jag inget annat än uppenbara känsloyttringar, så om jag skapade mig en magisk formel att uttala innan jag började tänka på saker jag verkligen ville ha privat, så kunde jag ju få behålla en massa tankar för mig själv utan att någon kunde se dem!

Jag är dålig på att ljuga. Urusel, rentav. Om jag verkligen försökte mig på att ljuga, så skulle de ta så mycket tid och energi för mig att hålla reda på lögnen, komma ihåg varför den måste upprätthållas och vad jag redan sagt. Mission impossible, deluxe...

Många människor har sett mig i ögonen och ljugit samtidigt. Jag har naturligtvis inte uppfattat lögnen, utan fått veta det senare, på olika sätt. Trots att jag fick lära mig att sanning var lika med ögonkontakt och undvikande lika med lögn, så lyckas jag alltså inte läsa av en annan människas förfarande med sanningen för fem öre.

Själv är jag ju tämligen dålig på ögonkontakt. Det blir antingen för intensivt, eller för undvikande. Jag utgår ifrån en människas sagda ord när jag talar med henne. Vissa saker har jag studerat så pass länge hos ex. patienter och elever, att behovet av verbal information är lite lägre i några situationer. Grimaser och ljud av smärta förstår jag lika väl som andra. En människa i ångest kan jag se litet av mig själv i, likaså en människa i depression, och därmed öka min känsla för att det är en människa jag har att göra med.

Men ögonen... om dessa organ ska kallas för själens spegel, så är ytan ovanligt grumlig. Människor ser det de vill se. Den vuxne som ber barnet se honom/henne i ögonen är bara ute efter sin egen spegelbild, sin egen idé om sanning och lögn. Bekräftelsen på sin egen förträfflighet och skarpsynthet när han/hon avslöjar lögnen. Helst ska han/hon le också, eftersom andras leenden fungerar som en katalysator för oss.

Så ler barnet efter att ha sett den vuxen i ögonen och blir avslöjad som lögnare. Även om ingen lögn stod att avslöja.

Är det sådant människor njuter av? Att avslöja andra och på så vis känna sig duktiga? Som barn får vi lära oss att det är fult att ljuga, men för vuxna är det en fråga om smidighet. Att inte säga för mycket, undanhålla information och hålla med om saker man avskyr, för att det är enklast så.

Visst är det fult att ljuga och triumferande att avslöja en lögnare, men det är ingenting jämfört med det obehag vi tycks dränkas i när någon är oväntat ärlig.

Jag ska inte skälla på er som ljuger, eftersom jag troligen också skulle göra det om jag visste hur man gjorde det på ett framgångsrikt sätt och dessutom förstod vitsen med det. Men vi kan göra ett byte:

Om ni nu väljer att ljuga för mig, så kan väl jag få rikta min blick hur jag vill under tiden, förslagsvis era bröst? (Ja, kvinnosläktet leder överlägset lögnligan i mitt liv...) Ni slipper obehaget av att ljuga mig rakt upp i ögonen - eftersom dessa organ tydligen är så allsmäktiga och jag får njuta av era kvinnliga behag medan lögnen framförs - eftersom bröst är roligare att kolla på än ögon. Det blir en win win situation, jag lovar!

Jag kommer troligen inte bli så upprörd när jag väl får veta att ni ljugit för mig, eftersom jag ändå inte fäste någon vikt vid vad ni sade, och ni behöver inte störa er på att jag försmått er "avslöjande blick" till förmån för era bröst eftersom er lögn förblir intakt.

Annars kan ni ju prova med ärlighet. Det är ju trots allt fult att ljuga...

Syster Severus - i ögonens djup finns inget att se

När några är bättre än andra

2010-06-03T06:57:00.000-07:00

"Alla har sin spelstil, alla kan inte vara likadana, men just i Sverige är det elva man och alla ska vara likadana. Jag är inte det."
Zlatan Ibrahimovic 2003

Jag ska säga det med en gång: jag kan inte särskilt mycket om fotboll och är sannerligen inte rätt person att uttala mig om spelteknik och dylikt. Vilket räknesätt man använder för att sätta pris på människor i sportsammanhang är fullkomligt höljt i dunkel för mig, liksom vad man ska/kan förvänta sig på plan av en spelare i världsklass.

"Folk väntar sig mirakel varje gång jag rör vid en boll. Så enkelt är det inte. Man måste ha tålamod."
Zlatan Ibrahimovic 2002

Jag följer bara mästerskapen och även om jag håller på AIK så är matcherna och resultaten inte särskilt intressanta för mig. Sport har sannerligen inte varit något större intresse för mig, jag håller mig till böcker, hårdrock och skrivande istället.

Vad jag däremot intresserar mig för är människor. Konstigt, kan man kanske tycka, om man läst mina inlägg om mänsklighetens dumhet och min irritation på folk som följer gruppen utan att tänka själva. Men människor är intressanta, just för att vi är kapabla till så mycket - och därför är jag en stor beundrare av Zlatan.

I Sverige är laget - i alla sammanhang - alltid viktigast. Här gillar vi inte självhävdelse, hur berättigad den än är. I Knattefotbollen och på idrottsdagarna sitter småungarna med sina träningsoveraller och saft i sirapsflaskorna och vet - såklart! - att det är viktigare att kämpa väl än att vinna.

Att ha roligt Tillsammans Med Andra.
Skapa Gemenskap.
För Alla Kan. Det handlar bara om Inställning!
Om någon råkar vara lite bättre än de andra - ja, kanske till och med MYCKET bättre! - så är vi så oerhört snabba med att påpeka hur viktig Attityden och Lagkänslan är.
Samma sak om någon är enormt dålig.
Det Viktigaste var att du Kämpade Väl!

Så. Vi gillar Zlatan när han gör mål. För Laget.
Då kan vill och med kosta på oss att le lite åt hans fantastiska självförtroende och individualism.
Gör han inte mål så blir våra leenden än bredare.
Ha! Vad var det vi sade? Högmod går före fall!

Zlatans uttalande om att vi vill ha elva likadana spelare skulle kunna platsa i väldigt många andra sammanhang också.
På jobbet. Fikarasten. I skolan.

Paradoxalt nog har vår strävan efter folklig gemenskap inneburit utanförskap för de som är för bra och stegen mot vårt mer individualistiska samhälle inneburit detsamma.
Då: Du är inte bättre än någon annan! Nu: Du får inte visa att du vet att du är bättre än någon annan!

Själv är jag väldigt bra på språk. På skrivandet.
Vetskapen om att jag inte är någon medelmåtta ger mig en större drivkraft.
Jag kan något bättre än många andra och det innebär att jag har något som jag kan bidra med!

Jag vet också att man inte enbart kan träna sig till den begåvningen. Alla kan inte.
Själv är jag riktigt dålig på social samvaro. Ibland är det rena plågan.
Jag säger fel saker; blir tyst eller pratar bara om det jag själv är intresserad av.
Uppfattar inte ordlösa signaler.
Känner inte skillnad på nära och icke nära relationer.
Jag gör bort mig, skrämmer iväg människor och blir distanserad.
Jag kan inte känslomässigt koppla att andra människor tänker och känner annorlunda än jag.

Men i Sverige - kanske på andra ställen också, vad vet jag? - ska vi, som Zlatan säger, vara samma sorts spelare för att platsa i laget. Det är kanske den mest falska gemenskap man kan tänka sig - och den ogynnsammaste.

Att erkänna och acceptera våra olikheter på alla plan är inte detsamma som att värdera olikheterna. I dagarna tar en bekant till mig juristexamen och själv städar jag. Kom inte och påstå att detta faktum bara är en fråga om rätt sociala förutsättningar och lite "vilja".

Alla kan inte vara bäst. Men de som är det i sitt sammanhang ska få vara det!
Och lika lite som du kan vara bäst på allt, lika lite kan du vara sämst på allt.
Det finns alltid platser att fylla, och själv är jag enormt tacksam för de jurister, civilingenjörer och läkare jag har i bekantskapskretsen. Jag beundrar deras kunnande, intelligens och ambition, och då de berömmer mitt skrivande eller ber om hjälp med korrekturen av sina uppsatser och jobbsökningar så är jag lika säker på min egen talang.

Syster Severus - fram för fler Zlatans!

"Tycker du sådär, vill du ha det såhär..." och annan idioti

2010-05-31T04:34:00.000-07:00

Att mänskligheten på det stora hela består av idioter har jag påpekat många gånger, men uttrycket är så pass slitstarkt att det håller än - och kommer göra det fram till jordens undergång som vi så kreativt påskyndar.

En av de största dumheterna är människornas tendens att automatisera åsikter.
Att sätta likhetstecken mellan vitt åtskilda saker och sedan slänga ett utropstecken efter.
Markera vad som hör ihop och inte.
Detta märkliga beteende kan gestaltas på exempelvis följande sätt:

Om du inte vill ha monarki - då vill du automatiskt ha president!
Om du tycker det är bra att Gazas civilbefolkning får hjälp - då är du för terrorism!
Om du inte vill betala för kungabröllop - då vill du slippa betala för de arbetslösa också!
Om du inte gillar LAS i sin nuvarande form - då vill du inte ha någon trygghet alls!
Om du anser att alla inte kan ha samma möjligheter - då är du fascistisk!

Hur orkar ni (som kör med detta automatiserande) tänka så känslomässigt?
Så ologiskt och stelbent.
Det kan jag inte för mitt liv förstå.
Och då menar jag verkligen: J A G K A N I N T E F Ö R S T Å

Är det mina autistiska tankar som spökar? Eller är det verkligen så att flertalet neurotypiska människor inte skiljer på fakta och åsikter, på känslor och tankar? För det är skillnad på dem, och om man inte inser det så överlever man inte och mig veterligen finns det ingen lag som säger att man måste para ihop olika sakfrågor på det här sättet.

En del del människor tycks leva i den fascinerat korkade villfarelsen att människor med olika former av autism (Aspergers syndrom mm.) inte har känslor. Ja, förutom lyckoruset i att döda andra och fascinerat studera liket efteråt förstås (Tack, Hasse Aro...)

Känslor har alla, men de fungerar olika och finns i olika hög grad. Därför är det i alla lägen enormt viktigt att inse att även om en känsla råkar infinna sig, så är den inte liktydig med fakta och har alltså inte samma krav på idé och orsak - och därmed inte heller samma legitimitet.

Det där lät inte snällt, eller hur? Riktigt fascistiskt! Hur kan jag sitta här och döma ut människors känslor på det här elitistiska viset! Det stämmer nog i alla fall, det där... att de där autistiska människorna är känslokalla. De bryr sig inte om andra, kan inte sätta sig in i andras problem och bryr sig inte om man är taskig mot dem. Hasse Aro sade ju på Efterlyst att de kan "döda med en axelryckning" och om det har sagts på TV så måste det ju stämma...?

Jag har inte utrustats med den oerhört fina och givande begåvningen som automatiserade tankar och känslomässiga åsikter innebär. Jag förstår inte alls hur man kan låsa sina tankar på det viset.

För exakt vad är det som säger att amerikansk presidentform är enda alternativet till vårt nuvarande kungasystem?

Hur kan en fredlig sändning av nödvändiga basvaror till en dokumenterat utfattig civilbefolkning likställas med ett försvar av terrorism?

Vem säger att bara för att det alltid finns gemensamma saker som människor av olika skäl inte vill bidra till, så måste vi acceptera allt eller inget?

Hur kan lagars stelbenthet försvaras med argumentet att förändring betyder försämring?

Och att leva på en kollektiv lögn om allas likhet inför världens möjligheter och svårigheter, enbart påverkbara genom samhällsreformer och himmelska likhetstecken mellan vilja och förmåga - snacka om att leka Gud...

Mer eller mindre kära elever; berätta hur ni känslotänker, för själv ställer jag mig verkligen helt undrande...

Syster Severus - jävligt förbryllad

Sofia Mymlan Mirjamsdotter om hennes (och mina) diagnoser

2010-05-21T15:55:00.000-07:00

http://mymlanthereal.wordpress.com/2010/05/09/overload/

Kunde inte ha beskrivit det bättre själv, faktiskt.
Kaoset. Noll ork. Ses som klumpig etc.
Mycket läsvärt på alla sätt och vis.

Syster Severus - din autist i etern

Appropå e-nummer...

2010-05-21T03:52:00.000-07:00

"Vi lever ju bara längre och längre, så hur farlig kan maten vara?"

Klockrent citat från en kommentar till en debattartikel på AB angående tillsatser i mat. Jag har själv utbildning i kostvetenskap, har jobbat inom hälso- och sjukvård samt sysslat med intensiv styrketräning, och faktum är att kroppen inte känner av varifrån den får sin energi.
Det enda intressanta är näringsvärdet per portion och att man på ett ungefär får i sig tillräckligt med näring under en dag.

Det här med e-nummer är dessutom direkt löjligt, om man nu inte av olika etiska/allergimässiga skäl inte vill/kan äta vissa ämnen. Det är upp till varje människa att själv ta reda på vad hon stoppar i sig, vilket inte är så förfärligt svårt som folk tycks tro, utan fullt möjligt tack vare internet, bra litteratur och en smula allmänbildning i biologi och kemi.

Vad gäller kalorier så är det enkel matematik som gäller: plus och minus.
Äter jag mer än vad kroppen behöver, så lagras det i väntan på sämre tider.
Äter jag mindre än vad kroppen behöver, så tror kroppen att det är svält på gång och försöker minska energiförbrukningen.

Det finns ingen mirakelkur som håller i evighet. Visst kan man periodvis (om man nu är frisk och ej allergisk, dvs.) prova olika dieter och testa mer eller mindre fett, kolhydrater osv. men faktum är att samtliga näringsämnen behövs och världen går inte under för att man hellre värmer frysta pannkakor till middag än lagar ekologisk quinoagryta med kidneybönor. Kroppen är fullkomligt kapabel till att ta hand om alla möjliga och omöjliga kolhydrater och göra om dem till glukos och cellulosa.

Det finns kanske värre matproblem än e-nummer att oroa sig för?
Anorexi: sjuklig rädsla för att gå upp i vikt.
Bulimi: framkallning av kräkningar i samband med mat.
Celiaki: kronisk intolerans mot gluten som kan ge svåra tarmskador.
Diabetes: nedsatt eller icke-existerande insulinproduktion som i värsta fall kan leda till komatillstånd, amputationer, njurskador mm.
EHEC: en mycket allvarlig och smittsam tarmsjukdom som uppstår i samband med opastöriserad mat, dvs. bristfällig hygien.

Listan kan göras lång... men folk kanske har fått hjärncellerna bortfrätta av alla E-nummer? Visst ja, samtliga ovan nämnda sjukdomar kan leda till döden, direkt eller indirekt och helt utan hjälp av e-nummer.

Syster Severus - utbildning ftw!

Gunilla Gerland - författare och föreläsare med Aspergers Syndrom

2010-05-20T12:03:00.000-07:00

är en av mina stora förebilder. En begåvad kvinna med aspergers syndrom, som fick diagnosen som vuxen och skrivit både en självbiografisk bok samt andra texter/böcker om hur det är att leva med autism. Läs gärna detta debattinlägg från henne, angående den skräck som många känner inför att "stämpla" ett barn.

http://www.childnps.se/debatt.html

Syster Severus

Mammahat? Nej, det är sunt förnuft!

2010-05-15T05:40:00.001-07:00

Suck på Aftonbladet, men okej, nu är det väl bäst att börja mjukt och snällt:

Jag har vänner med småbarn och jag tycker det är roligt att de fått bli föräldrar, och att barnen är pigga, växer och är nyfikna på omvärlden. Precis som det borde få vara för alla.

Jag tycker givetvis också att man, vare sig man har barn eller ej, ska vara med i det offentliga. Förr rörde sig småbarn mycket mer i samhället än idag (lekte/var med i arbete/på gården osv.) och jag kan inte tänka mig att det är särskilt roligt som nybliven förälder att plötsligt anses få alla sociala behov tillfredsställda av en nyfödd baby och vara nöjd med att stanna inom fyra väggar av hem eller krystade babyaktiviteter.

Problemet är att vissa föräldrar inte verkar ha fattat att det är skillnad på att HA en plats och att TA en plats, och att de både gör sig själva, barnen och omgivningen en björntjänst om de lever i sin lilla bubbla av babyaktiviteter och föräldrarättigheter, utan att ta någon som helst hänsyn till det som sker utanför bubblan.

Barnvagnsterrorister (läs: mammor/pappor som tränger sig till varje pris) är hopplöst störande på både smala trottoarer och caféer. Jag hjälper gärna människor på bussen med både barnvagnar och rullatorer och jag missunnar inte människor den goda fikan för en sekund, MEN precis lika illa som jag tycker om pensionärer som får agera envåldshärskare i hemtjänsten för att de har RÄTT att bli bemötta med bug och fjäsk, lika illa tycker jag om föräldrar som kör pantzervagn och vägrar tysta sina skrikiga barn för att de har RÄTT att vara med överallt.

En annan bekant jag har valde att gå med bärsjal första tiden, försöker alltid tysta sitt barn om det ställer till med illtjut offentligt och väljer medvetet att ge plats för andra - och möts då av både hjälpsamhet och förståelse om hon ber om det.

Man måste inte köra pantzervagn för att komma fram. Det går väldigt bra med respekt och förfrågningar om hjälp från omgivningen om man ber vänligt och inser att höga skrik faktiskt kan störa väldigt på ex. ett café. Det handlar inte om att kränka barn rättigheter att synas och höras och inte heller om att kränka föräldrar rättigheter att ta del i samhället.

Det handlar blott och bart om sunt förnuft.

Syster Severus - förälder till norsk skogskatt

Nej, yttrandefriheten är inte obegränsad, Vilks &Co

2010-05-15T05:05:00.000-07:00

Vi har en grundlag om yttrandefrihet i Sverige: "Alla svenskar har rätt att uttrycka sina åsikter, tankar, känslor i radio, tidningar, tv-program, ljudupptagningar eller andra sorters upptagningar."

Vi har även en grundlag om tryckfrihet: "Med tryckfrihet förstås varje svensk medborgares rätt att, utan några av myndighet eller annat allmänt organ i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna straffas därför, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning."

Vidare talar Brottsbalkens 5:e kapitel om att: "Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes till böter."

Fortsättningsvis lyder den svenska lagen om hets mot folkgupp att: "Hets mot folkgrupp är uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som skrivs, att hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning."

Är det något som verkar oklart, Vilks &Co?

Syster Severus - vart fan kommer alla jubelidioter ifrån?!

Det var en gång en liten människa från Helsinborg

2010-05-13T07:30:00.000-07:00

som trots en gedigen utbildning och professorstitel i konstteori, inte var särskilt bra på att själv skapa intressant konst. Istället för att verkligen göra sitt bästa och försöka åstadkomma någonting som både var estetiskt intressant och väckte debatt, så valde han att helt stryka den estetiska biten, och istället satsa på att synas och höras till varje pris.

Då den lilla människan hade Konstnärens agenda att luta sig tillbaka mot - dessutom sponsrad av våra skattepengar - kändes det där med skapande och utveckling ganska jobbigt och tidsödande, så med titeln Konstnär blinkande över sig som en Las Vegas-skylt, stoppade han hjärncellerna i bokhyllan och satte sig för att luska ut vem han skulle kunna reta tillräckligt mycket för att bli igenkänd och hyllad i all evighet.

Jesus fick han stryka direkt. Gudbevars, det temat hade ju Elisabeth Ohlson Wallin redan avverkat, och att stöta sig med Sveriges kristna, sekulariserade medborgare genom att, till exempel, framställa Jesus med Judas kuk i munnen vore inte särskilt bra för kulturstödet, så att säga. Skulle bli svårt att komma undan med yttrandefriheten när så himla många vanliga svenskar kunde bli stötta och indignerade över att deras söndagsskoleikon/huvudpersonen i julavslutningsspelet mm. blev avbildad med en kuk i munnen.

Men Karl XII då? Vår gamla aspiekung som bara vill slåss och kriga? Som gick och blev skjuten med en knapp och körde landet i botten? Nej, nej, nej! Inte kan man med vett och vilje ge sig till att provocera nynazisterna heller! Kalle Dussin är ju deras lilla ikon och att ta ifrån dem den genom att kanske låta honom bli analstimulerad av en turk, smaskande på en kåldolme, nej, det är inte bara tråkig och dålig konst - det kan ju vara rent livsfarligt! Sedan kan ju faktiskt övriga svenskar - som inte är nazister - tänkas ta illa upp eftersom Kalle Dussin ändå är en nationalsymbol, så nej, det är ingen bra idé.

Inte heller kunde den lille konstnären ge sig på judarna, med tanke på världskrig och Mörka Kapitel I Historien, trots att Israels politik behövde en känga eller två. Idén om att Moses brinnande buske egentligen var en illusion utlöst av för hård ökensol och forntida marijuana var ju rätt bra, men eftersom Israel ändå var europeiskt på riktigt, och dessutom stöddes av USA med en massa kristna i, så var det rena sociala självmordet att ge sig på dem.

Den lilla människans Konstnärssjäl sörjde djupt över sitt ostimulerade ego och undrade hur i hela friden han skulle kunna bli uppmärksammad när han varken hade inspiration eller förmåga att ta till. Att konsten inte hade någon som helst betydelse om den inte blev ordentligt uppmärksammad, det var det enda han var helt säker på.

Så kom snilleblixten. Så fantastisk att Monet och Zorn böjde sig i stoftet för den lilla människan.

Här skulle skapas! Eller, ja... klottras, närmare bestämt. Några slarviga teckningar här, en krystad bögporrbild där och voilá: uppmärksamheten var ett faktum! Att dessutom få ställa ut dem som konst i yttrandefrihetens namn fick hjärtat att slå än hårdare i den lilla människans bröst. Jag syns, jag hörs, jag finns!

Folk blev förbannade. Äcklade. Mordhotade den lilla människan som plötsligt kunde titulera sig själv som Yttrandefrihetens Apostel istället för Dålig Konstnär Med Idétorka.

De flesta tycktes glömma bort att konstverken i sig var frånstötande, icke-estetiskt tilltalande och ingenting de själva kunde tänka sig att betala för att se, sponsra ekonomiskt eller pryda hemmet med. Det var ju så bra med någon som kunde Säga Ifrån, Sätta Ner Foten och Markera... någonting?

Det enda Vilks har markerat är att vill man ha uppmärksamhet till varje pris, så får man finna sig i att priset blir förbannat högt också - och inte gnälla och lämna ifrån sig notan till Någon Annan.

Byt ut Muhammed mot Jesus, Astrid Lindgren eller kanske Anna Lind så ska vi se hur många det är av alla gapiga idioter som är beredda att tala om yttrandefrihet. Själv gissar jag på att det kommer snackas om förtal och kränkning istället, och att den lille konstnären bara kommer bli sedd som just det han är - en medioker provokatör med idétorka.

Syster Severus - utpräglad pragmatiker

"Ni förkrympta små liv..."

2010-05-11T12:03:00.000-07:00

Ibland brukar min käre sambo sammanfatta mänskligheten med ett ord gånger tre:

JAG, JAG, JAG!

JAG tycker det är jobbigt att betala hög skatt. JAG har ingen lust att ta ett skitjobb. JAG har minsann hög utbildning och därför borde inte JAG behöva jobba med något som har låg status.

JAG förtjänar att få behålla mer av min höga lön. JAG har rätt att välja bort trista saker i tillvaron som inte passar mig. JAG har rätt att få del av en kaka som JAG inte vill vara med och bidra till.

JAG lider av det höga skattetrycket när JAG åker på semester till Thailand för att finna mig själv. JAG blir kränkt av staten när JAG drabbas av jordbävningar/översvämningar och inte får hjälp tillräckligt snabbt. JAG känner mig orättvist behandlad när JAG inte kan välja och vraka vad MINA skattepengar ska gå till.

Jag funderar på om jag ska bli sådan själv. Vi gör ett försök:

JAG har ingen lust att bidra till DINA ungars dagisplatser.

JAG bryr mig väl inte om ifall DIN farfar har någon bra hemtjänst eller inte.

JAG har inget intresse av att DU ska ha en bra bostad och om DU lever eller dör skiter JAG fullkomligt i, eftersom det inte påverkar MIG.

Lät det bra? Trodde väl det.

Folk i allmänhet - till vänster och höger - är as som inte tänker längre än systempåsens innehåll räcker. Så jävla inskränkta och korkade att man blir mörkrädd. Jag förstår inte varför ni har rösträtt överhuvudtaget.

Bara ni får fredagsmysa till sjunde delfinalen av Melodifestivalen, klaga över er låga lön eftersom alla andra gör det och hinna till Systemet innan kön blir lång så är ni nöjda. Många av er. Alltför många.

Jag önskar att ni kunde drabbas av er egen dumhet och meningslöshet någon enda jävla gång. Bli utsatta för något som kräver mer än ett zapp med tv-dosan för att ni ska kunna skaka av er det. Något ni inte kan köpa er fria ifrån på mellandagsrean, något som ni mår riktigt dåligt av, så att ni kanske börjar tänka någon gång. Ni förkrympta små liv.

Men det är ju bara vad JAG tycker.

Syster Severus

Li Österberg &Daniel Ahlgren i mitt hjärta

2010-05-02T12:27:00.000-07:00

Ibland, när man sökt och irrat i dimman efter likasinnade så länge att man känner sig lobotomerad, så snubblar man in på bibliotekets serieavdelning och finner Li Österberg och Daniel Ahlgren, två smått bittra cyniker som gör klockrena analyser i serierutorna.

Personligen anser jag att orden "bitter" och "cynisk" har fått en alldeles för negativ klang. Folk blir ju helt knäckta om man påstår sig vara bitter - och tror att man inte har någon livslust om man är cynisk.

Till skillnad från de som är komasövda (motsatsen till bitter) och världsfrånvända (motsatsen till cynisk), så har vi som är bittra och cyniska insett att folk i allmänhet är idioter och att det gäller att gräva djupt om man ska hitta någon som är värd att slösa tid på. Vi förväntar oss inget av folk i allmänhet, och kan således enbart bli positivt överraskade när vi till äventyrs stöter på en annan tänkande varelse i tillvaron.

Problemet är väl att även den mest inbitne misantrop någonstans när ett hopp om mänsklighetens resning ur dyn, och på så vis ser vi till att bli lika förbannade, trötta och ledsna varenda gång vi stöter på Dumheten i någon av alla dess skepnader.

Dagens Dumheter, enligt Syster Severus:
1.) En norrman som på allvar tror sig vara "botad" från sin homosexualitet i en dokumentär på SVT. Det enda den här människan är botad från är kritiskt tänkande och självrespekt.
2.) Apg29-bloggaren som lyckas med konststycket att vända precis ALLT till att stämma överens med hans privata ångest för sex. Stackars hans barn när hon växer upp...

Dagens Dygder, enligt Syster Severus:
1.) Rob Halfords pipa. Jag kommer vara fixerad av den rätt länge nu, så det är bara att acceptera den saken. Det fina med att upptäcka saker tjugo år senare än andra är att man kan njuta av sådant som varken är nytt eller inne.
2.) Sonata Arctica. Alltid. Och överallt. I evighet. Under tio år har mina finska älsklingar pysslat med sitt gudomliga skapande och de blir, enligt min suveräna och oemotsägliga åsikt, bara bättre och bättre ju mer de tillåter sig att vika av från sin ursprungliga form av speed och power metal.

Imorgon invaderas mitt liv av en Muräna. Från Linköping.
Tillvaron är outgrundlig.

Syster Severus

Neuropsykiatriska hinder och möjligheter

2010-04-28T05:05:00.001-07:00

Jag skulle ljuga om jag skrev att det enbart var skönt att få svar. Den dag jag officiellt fick mina diagnoser Aspergers Syndrom och ADD, var känslorna väldigt blandade; ilska, sorg, lättnad...

Ilska, eftersom jag tänkte på hur mycket tid och kraft jag lagt ner på att försöka anpassa mig själv och ändå bemötts med kritik.

Sorg, eftersom den tid som man en gång trodde skulle bestå av studier, vänskap och energi istället kom att handla om att hålla näsan ovanför vattenytan i form av sex och ett halvt års diffus ångest, depressioner, relationsproblem och väldigt mycket rädsla och osäkerhet.

Lättnad, eftersom min noggrannt genomförda undersökning visade att jag faktiskt kände mig själv oerhört väl, och att de misstankar som smög sig in i skallen för tre år sedan inte var några hjärnspöken, utan en början till förståelse och en väg vidare.

Mitt i allt detta kom också en paradoxal känsla av värdelöshet och stolthet.
Värdelösheten: Herregud... funkar jag verkligen såhär? Kan jag inte arbeta bort det?! Det sägs ju att om man bara vill så kan man. Eller?!
Stoltheten: Jag hade rätt! Jag kände mig själv och jag vågade vara ärlig! För varje svaghet jag har, finns en styrka som neurotypiska inte har!

De som är emot sådana här diagnoser har helt klart en poäng i att man inte ska etikettera människor så att de förlorar tron på sin förmåga att utvecklas. För mig har det varit väldigt smärtsamt att inse hur många förmågor jag saknar som är himlans viktiga för att kunna klara sig bra:

Tidsuppfattning och rumsorientering... Minnet!
Avkodningen och uppfattningen av mina egna och andras känslor, tankar och kroppar.
Sållningen av information, skyddsnätet som ska avgöra vad som är mer eller mindre viktigt.
Stresshanteringen och förmågan att känna när det är nog - för mig och för andra:

How many days until it's hunger is satisfied?

För min hjärna är - som jag tidigare skrivit - en perfekt åkermark att odla droger på. Musik, mat, sex, umgänge, böcker, skrivande... det råder konstant krig mellan alla intryck och följden blir att jag inte känner mättnaden förrän aktiviteten ifråga är avslutad och jag bryter ihop av överflödet. Omedveten överdos eftersom man är så upptagen av att leva Här och Nu för att vilja tänka på konsekvenserna.

Jag har omåttligt roligt åt alla som propagerar för filosofien "Här och Nu" och i all välmening föreslår mig att försöka leva så. Heliga Guds Moder... vilket kaos det skulle bli!

Tänk er själva att ni vaknar och först och främst undrar över vilken dag det kan vara (söndag eller kanske onsdag...?), hur mycket klockan är (vad sägs om elva på förmiddagen eller tre på eftermiddagen?) och dessutom inte är utvilade eftersom hjärnan gått på högspinn och drömt hela natten.

Tänk sedan att ni går upp, tar er medicin och sätter på kaffet. Ni fixar till er, inser att ni inte har något arbete eller studier att gå till (om ni inte blivit inringda, förstås) och slår på datorn för att kolla mail och läsa nyheterna.

Så tittar ni plötsligt på klockan och inser att ni har suttit framför skärmen och skrivit/läst/lyssnat/kanske konverserat i tre timmar. Hjälp... det här hade ni ju inte tänkt er! Hungrig? Ja, man kanske skulle försöka äta något. Ni går ut i köket, får syn på disken och tänker att ni ska diska först. Så ni börjar stapla disk, tills kanske telefonen ringer eller katten vill ha uppmärksamhet.

Katten/telefonen tas om hand och så snubblar ni på dammsugaren i vanlig ordning, tänker ställa in den och kommer att tänka på städning i allmänhet, vilket oundvikligt leder till en orolig titt i kalendern - när ska jag jobba nästa gång? - och eftersom kalendern ligger vid datorn och ni tänker på jobb så kan det ju vara bra att kolla upp om det finns någon utbildning man vill gå i framtiden.

Ni är tillbaka vid datorn (disk och städning är som bortblåsta) och kommer på att visst jävlar, maten... Reser er igen, rotar i köket och kanske lagar omelett, dricker mer kaffe och fastnar med blicken på det rutiga hyllpappret i besticklådan, glömmer stänga den och tänker istället på om det finns mer sådant papper och om det inte är dags att städa ur köksskåpen ordentligt snart?

Telefonen kanske ringer och ljudet ger er panik - inte för att ni har telefonfobi, utan enbart för att ni blir rädda av plötsliga ljud - ni tar det eller vägrar tjurigt eftersom ni blev så förbannade på ljudet och just då tycker katten att den ska ha uppmärksamhet.

Leker med katten, den slirar till i pappershögen nedamför ert skrivbord - och det är då självaste fan att det ser så stökigt ut när ni städade så sent som i förrgår! Ni börjar sortera saker men fastnar snart i en tankelek om hur det skulle vara att ha ett hembiträde/en normal hjärna. Härifrån finns sedan två vägar:

1. Ni kollapsar över ert kaos och önskar att ni befann er i ett miltärläger där andra styrde över er eftersom den förbannade hjärnan inte gör som ni vill. Sedan går ni och lägger er.
2. Ni märker att ni håller på att kollapsa, och försöker förekomma eländet med att gå och lägga er.

Så kommer kvällen - den underbara, fantastiska kvällen och mörkret! - då ni varken orkar bli förbannade eller trötta på er själva längre, utan skär bort allt som inte strikt har med mat, kaffe och nördning att göra.

Ni njuter av samma bok för hundrade gången, styrks av älskade metalband från Finland och Tyskland och knattrar på er egen bok som aldrig tycks bli färdig eftersom ni ansar texten som trädgårdsmästare tuktar rosor - ett arbete utan slut och så oändligt roligt att ni inte avundas en enda människa i hela världen.

Ni tål inte att bli störda, men jobbar på det. Ni tål inte att ljudet från sambons x-box tränger igenom hörlurarna, men njuter av att se honom göra det han mår bäst av. Ni dricker er tionde kaffekopp utan att koffeinet för ett ögonblick kommer hindra er att sova gott, ni kan säga rakt ut att ni har lust att begå mord hela samlade mänskligheten och få medhåll och ni blir ofantligt upprörda vid blotta tanken på att göra någonting spontant.

Ni önskar att ni orkade umgås mer, men inser att er lycka inte är andras lycka, att er ensamhet inte är andras ensamhet och att era vägar inte är andras vägar.

Ni vet att där andra finner energi, blir ni av med er. Där andra ser variationer ser ni kaos och läskig oförutsägbarhet. Där andra känner sig fria står ni oroliga och låsta. Där andra känner skräck inför mötet med sitt inre, faller ni i hejdlös förtjusning och där andra tråkas ut i väntan på nästa händelse utforskar ni det skenbara tomrummet och finner att ni äntligen kan vila.

Jag älskar mitt rigida, kaotiska liv - Hur är ditt liv?

Syster Severus

Dödshjälp vs. livshjälp?

2010-04-26T04:57:00.000-07:00

Jag har sett flera människor dö, samtliga ca 90 år gamla, och har både fått gåvan att vara med då de får somna in, göra i ordning kroppen värdigt och ta farväl tillsammans med kollegor och anhöriga. De allra flesta gånger har döden varit väntad och ofta en befrielse från smärta, ångest och oro. En gammal människa som får avsluta sitt liv på ett så värdigt sätt som möjligt.

Värdighet, ja... att dö långsamt, sakta fråntagen den ena funktionen efter den andra medan andra människor (förhoppningsvis förstående och sympatiska sådana) byter dina blöjor, tvättar illaluktande sår och kissiga underliv. Vi börjar i blöjor och slutar i dem. Den döden är inte särskilt vacker, men vilken död är det, egentligen?

Det jag funderar över är skillnaden mellan det lidande som kommer sig av naturligt åldrande och är en indikation på att döden inte är något att bli förvånad över, och på det lidande som ett evigt, livsuppehållande medel frambringar när bot faktiskt inte står att få.

Att aktivt avsluta en människas liv då han/hon fortfarande har utveckling framför sig är i alla avseenden förkastligt. En person som däremot befinner sig i ett konstant tillstånd av smärta och totalförlamning som man kliniskt vet kommer gå över i än värre lidande och oundvikligt sluta i en långsam död, det är en helt annan sak.

Argumenten från båda sidor är intressanta. Några av de som är helt och hållet för att stänga av Kims respirator förespråkar individens frihet och rätt att själv avsluta sitt liv. Andra som är emot menar att hon ska fortsätta kämpa och se något gott i det hon har.

Många som är emot hennes önskan anser att hon är självisk som vill "tvinga vårdpersonal att mörda", och att "steget från att hjälpa henne till att kunna ta till döden som ett alternativ för människor som är kostnadskrävande är suddig." Några tycker också att hon "har mycket mer att leva för."

De som i alla hänseenden är för hennes önskan kommer med hejarop om att hon ska stå på sig och få den hjälp hon önskar för att kunna avsluta sitt liv värdigt. Någon erbjuder sig att stänga av respiratorn om han/hon med det kan förkorta hennes lidande.

Är vi så förbannat rädda för döden att vi inte kan se skillnaden mellan Liv och Livsuppehållning?

Vem av de som anser att Kim har mycket kvar att leva för, skulle byta med henne? Vem tycker, handen på hjärtat, att det liv hon nu lever är vackert och värdigt? Vem vill kvävas långsamt till döds för att andra människor ska ha fredade samveten?

Fast var ska gränsen gå, då? Jag känner människor som försökt ta sina liv. Den smärtan ett sådant beslut tas i går inte att jämföra med det här. Kim vill inte dö för att hon känner att hennes liv är kärlekslöst. Hon har uppenbarligen njutit av sitt liv så länge hon kunde och känner sig nöjd och tillfreds med det - hon vill helt enkelt slippa en oundviklig kvävningsdöd genom att föregå den med en mer smärtfri och värdig väg ut!

En människa som tar sitt eget liv långt bortom respiratorer och politiker är inte tillfreds. Den personen är inte (eller upplever sig inte vara) omgiven av människor som älskar och behöver en. Att ta sitt liv är att berätta för omvärlden att livet var så smärtsamt att döden var att föredra.

2004 tog 1387 människor sina liv här i Sverige. Av dem var 1064 stycken under 65 år. Så många ensamma, förtvivlade och olyckliga människor, med kanske upp till sjuttio år kvar innan den naturliga döden fann ingen annan väg ut! Många av dem lämnade chockade och förtvivlade anhöriga bakom sig, medan andra sörjdes av någon enstaka och ytterligare någon hade bara präst, entreprenör och vaktmästaren runt kistan.

Det är väl ändå där vi ska lägga in våra omsorger! Så jävla lätt man gör det för sig genom att snacka om livets värdighet och "framskjutna gränser för livet" osv, istället för att se det verkliga problemet: ytligt sett friska människor som tycks stå mitt i livet, men väljer att dö för egen hand för att smärtan är för stor.

Jämställer man den förtvivlade handlingen med Kims önskan om ett värdigt avslut så missar man målet grundligt. Visst, jag kan förstå dilemmat i att vara den som trycker av hennes respirator, det ansvaret vill ingen ta på sig i vårt dödsskrämda samhälle.

Vägen till helvetet är dock kantad av goda föresatser, för det som till syvende och sist driver en fysiskt frisk människa till att ta sitt liv, är att andra människors goda principer om livets värdighet inte omsätts i konkret kärlek och medmänsklighet.

Syster Severus

Nu är jag för ovanlighetens skull rätt kluven...

2010-04-22T04:45:00.000-07:00

Lag och rätt ska respekteras, men om, för att citera ingen mindre än Birger Jarl;

"sådan rätt är orätt", vad gör man då och vem ska avgöra det?

Allas vår Jarl Birger Magnusson avskaffade en del av sin tids orätt, när han ansåg att lagarna som tillät svärd gå före sanning på tinget, ättetillhörande män att länsa bönders skafferier efter eget håg och rätten att röva andras kvinnor med våld var orätter, trots ett sabla gnällande bland sina egna som såg vissa bekvämligheter fara all världens väg.

Nu har vi sedan länge lämnat den tidens rättssystem bakom oss, men just tanken om när en "rätt är orätt", är något jag kom att tänka på när jag läste artikeln om de åtalade vapenmotståndarna i Aftonbelätet nyss.

Anna Andersson och Martin Smedjeback bröt sig in på Saab Bofors Dynamics i Eskilstuna och, för att citera dem själva: "oskadliggjorde fjorton granatgevär". För detta åtalas de nu för grov skadegörelse, något de lugnt erkänner och står för efterom de anser att de gjorde det i mänsklighetens och fredens tjänst.

Min första reaktion är av typen "hur korkad får man bli", eftersom fjorton granatgevär knappast kommer göra någon skillnad i vår vapenexport eller för världsfreden, samt en irritation över hur detta sabotage kostar oss än mer skattepengar eftersom de fjorton granatgevären naturligtvis snabbt kan produceras igen - med enda skillnaden att vi får betala lite mer för dem för att kompensera de förstörda.

Anarki är aldrig att förespråka. Någonsin. Människan är alldeles för kapabel att ställa till med skit för att det ska lyckas. Vi tål inte hur mycket frihet som helst. Frihet är rätt, men obegränsad frihet är orätt och ska alltså aldrig försvaras.

Men vapen, då? Saker som är producerade för ett enda ändamål: att hota, skada och döda andra. Vapenproduktion kan aldrig jämföras med möbel- kläd- eller matproduktion.

Vapen är inte i människans tjänst, utan något som orsakar lidande och död.

Det finns personer med namn, familj och inre liv bakom varje siffra som dör i krig.

Varje siffra betyder en människa mindre. En unik, alldeles egen och oersättlig person.

En människa mindre är ett barn/en vän/en granne/en kollega/en stamkund/en ovän mindre.

Ett kärleksobjekt eller hatobjekt mindre.

I sitt eget mikrokosmos helt oersättlig och lämnar förtvivlade och många gånger hatfyllda och hämndlystna anhöriga bakom sig.

Och jag tror faktiskt att de skiter fullkomligt i att kulan/splittret som dödade mamma/bästa vännen/lillebror/grannen osv. är lagligt producerad och gett arbetstillfällen i Sverige.

Orätten att bli dödad av ett ting som är tillverkat i dödens tjänst är en förbannat större orätt än att Saab Bofors Dynamics fått en liten del av sin produktion förstörd.

Till skillnad från de som aldrig får vare se sina anhöriga igen tack vare Saab Bofors Dynamics export, får de dessutom skadestånd.

Om den rätten inte är orätt så fundera själva över tanken på att det blir större rubriker av en fånig anarkists verkningslösa intrång på den fabrik som tillverkade kulan som fällde din mamma, än om hur aset som sköt din mamma överhuvudtaget fick tag på ett vapen från början.

Syster Severus - jag sjunger gärna med kluven tunga

Enligt Galadriel och Saruman...

2010-04-20T04:32:00.000-07:00

"The world is changing. I feel it in the earth, I feel it in the water, I smell it in the air..."
"The old world will burn in fires of industries... the forrests will fall."

Tolkien visste kanske inte hur rätt han hade, när han skrev sin saga om Ringens krig, märkt av första världskrigets skyttegravar och med England som en frodig drömbild av det förnöjsamma livet i harmoni med naturen.

Vi kan se, höra, lukta och känna världens förändringar genom tangentknatter och skärmar, fjärran från både uråldriga skogar och älvar där man får kasta ut ett metspö utan fiskekort och dåligt samvete över fiskpopulationen.

Industrier har blivit information, men grunden är, som alltid, pengar och åter pengar. Om du inte konsumerar så är du ingen. Jobbar du inte är du ännu sämre, trots att det ena knappast utesluter det andra.

Jag är knappast någon som ler stort när Centerpartiets fana fladdrar (eller ledargrodan kväker), men CUF:s ordförande Magnus Andersson har faktiskt rätt när han menar på att LAS ställer sig i vägen för oss unga som inte vill något hellre än att få arbeta.

Jag har själv fått stiga åt sidan och hamnat utanför både arbete och möjlighet att tjäna ihop till en a-kassa tack vare denna lag som anser att anställningslängden värderas högre än kompetensen. Nu menar kanske någon att en person som varit anställd länge borde vara bättre än nybörjaren på arbetet, men så är det faktiskt inte alla gånger - och naturligtvis inte tvärtom heller.

Jag kan tänka mig att det måste vara trevligt att omfattas av ett sådant skyddsnät som LAS, att få arbeta i tillräcklig mängd under en sammanhängande period så att man kan få tjäna ihop till en arbetslöshetsförsäkring och kunna få sjukpenning om något händer istället för att - som jag och många med mig - vara hänvisade åt timanställningar, osäkra vikariat och socialbidrag (om man har tur finns det stöttande familj och vänner!) vare sig man är frisk eller sjuk.

Människor som klagar över sänkt a-kassa, sämre arbetsvillkor, dåligt väder på semestern och likande får mig att känna mig som ett UFO i ungefär en minut - sedan vill jag gå bärsärkagång mot de otacksamma kräken...

Herregud, tänk att ha a-kassa!
Tänk, o underbara tanke, om jag kunde få arbeta så många timmar att jag fick ihop till en försäkring och slapp leva från månad till månad.
Tänk en sammanlagd hushållsinkomst från två personer plus katt på 12 papp i månaden!
Tänk att kunna gå till tandläkaren!
Himmel och fröjd och änglars basuner!
Semester? Vad är det? Dra den om påskharen också!

Världen förändras och det som var givet för våra föräldrar - att kunna ta ett jobb - är lika osäkert som en lottorad. Kanske kommer jag en gång sitta och ilskna till över att mina skattepengar ska gå till att hjälpa arbetslösa, men än så länge har jag mina små grå i behåll, och det är bara att inse att det system som våra föräldrar (och i längden vi som haft förmånen att ha kärleksfulla och förstående sådana!) kunnat ta del av inte längre är till allas bästa.

Godtycklig uppsägning är naturligtvis inget som gagnar någon annan än fetpotentaterna, men det skulle onekligen behövas en omformning av LAS så att alla vi unga människor med god kompetens, utbildning och vilja att göra rätt för oss faktiskt får en chans att visa för oss själva och andra att vi har något att bidra med.

Hellre att många människor får vara ute lite kortare tid på arbetsmarknaden, än att några få får all tid och resten står utanför.

Minskad arbetstid och lite lägre löner (nu svär jag i kyrkan, jag vet!) är att föredra av flera anledningar. Framför allt för hälsans skull. Ingen tjänar på att några sliter ut sig och andra inte får chansen. Sådant väcker split och ont blod i form av den arbetandes ökade stress och den ilska som han/hon/hen känner när tidningarna skriker om bidragsfusk och lata människor som skor sig på andras bekostnad.

Stressen ökar också hos oss som kollektivt målas ut som en stor svulst av arbetsskygga stackare som lever livets glada dagar medan andra sliter för vår skull. Dess nidbilder måste onekligen bort, annars står vi där och kastar än blå, än röda pajer på varandra tills vi står upp till knäna i en fyllning vi inte kan känna smaken på.

Låt oss slå fast några saker:
De allra flesta människor vill arbeta. De som inte vill det har oftast någon form av känslomässiga problem som ställer sig hindrande, men den grundläggande viljan att få arbeta och göra något finns nedärvt hos oss.
Alla människor kan inte arbeta med allt. Det är inte rimligt att tro att vi kan kompensera varenda liten svaghet vi har i förhållande till andra så att vi kan klara allt lika bra.
Arbete och försörjning är inte samma sak. Vi har slagit fast att varje människa har rätt till liv och hälsa genom FN-konventionen. Där står ingenting om att vi måste förtjäna rätten till detta genom arbete. Ingen ska behöva slängas utför ättestupan om han/hon/hen inte har kraft eller möjlighet att arbeta. Vår försörjning är en rättighet som människor, vårt arbete är något helt annat.

"Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar." Karl-Bertil Jonsson har fattat galoppen. Vi mår ju för sjutton bra av att arbeta! Utan arbete finns ingen egentlig fritid - eller frihet. Känslan av att veta att man gjort en skillnad - hur liten den än må vara - att man är behövd, delaktig och får lön för det är faktiskt en underbar känsla. Någon kan måhända fnysa åt sådana tankar, men ingen kan ta ifrån mig den lycka jag känner då jag genom egen kraft har gjort mitt bästa med golvmopp eller urinrör och sedan får vila och vara nöjd.

Låt fler människor arbeta mindre, och basera allt på kompetens istället för att slösa på mänskliga och ekonomiska resurser genom omoderna lagar och obalanserade förhållanden mellan både arbetsgivare och löntagare som - trots finanskriser och naturkatastrofer - fortfarande inte tycks förstå att världen förändras.

Time has come for the dominon of men - lätt för dig att säga, Galadriel, som fått alvpension!

Syster Severus - rösta på mig i nästa val!

Trollhare rules the world...

2010-04-18T13:12:00.000-07:00

Mina mer eller mindre kära elever...

Skam till säges har jag totalt glömt bort att informera eventuella läsare (om jag nu har några...) om allas vår Trollhare, dvs. Immanuel Brändemos blogg. Som QX:are, dock betydligt mer passiv medlem än för sex-sju år sedan, så var det alltid en fröjd att läsa Trollhares inlägg i diverse forum och klubbar.

Trollhare är själva sinnebilden av en Människa med stort M. Malin Wollin, däremot, verkar anse att den bästa definitionen man kan göra av sig själv är i förhållande till vad ens partner sysslar med. Jag kanske skulle börja kalla mig för Freakfru eller Nördhustru, så jag slipper engagera mig i att själv skapa min identitet...

(Alltså, allvarligt talat... kallar man sig för Fotbollsfru och har "snippa, tuttar och barnafödande" som nav för sin personlighet så är man rätt torftig... Varför yvas över en biologisk funktion?!)

Trollhare är en person som insett att majoritet inte är samma sak som sanning, och själv har jag alltid stört mig på hur människor som Malin Wollin utgår ifrån att bara för att hon/andra fungerar på ett sätt som är mer vanligt förekommande än ex. HBT-personer, NPF-personer osv. så tycks hon tro att "vanligt förekommande" och "bättre än andra sätt att leva" är samma sak.

Människor som gör en sak av att de är "vanliga" är ofantligt mycket löjligare än vi som insett att vi funkar annorlunda och vill förklara oss. I samma andetag som de propsar på att de minsann tycker vi andra kan klara oss utan ex. diagnoser, oklar könsidentitet etc. så gör de direkt en skillnad på Vi Som Sköter Oss Och Tar Oss I Kragen, och De Där Som Gör Livet Komplicerat Och Får Skylla Sig Själva.

Fotbollsfrun (hur hon nu kan vilja kalla sig själv för detta...) verkar så angelägen om att vara sin snippa (det heter FITTA, för Guds skull!), sin livmoder, sina tuttar, sin mamma- och sambotitel att jag mest ställer mig frågan vad hon är utan alla dessa etiketter hon pyntar sig med likt en hysteriskt lysande julgran.

En människa som har könet som sin stora identitet... finns det något mer personlighetsbefriat?

Syster Severus - jajemän!

Där barmhärtighet och kärlek finnes...

2010-04-15T03:34:00.000-07:00

Det känns som att det är dags att göra någon form av vädring av mina tankar kring övergreppen i min kyrka. Som liberal katolik med fötterna stadigt förankrade i både tradition och förnyelse, Gud och människor samt tro och vetande är det naturligtvis omöjligt att stå oberörd inför allt som nu kommer i dagen.

Vissa saker måste man alltid ha i bakhuvudet när någon oreflekterat försvarar eller angriper något beroende på dagens humör eller trostillhörighet/politisk färg/personliga erfarenheter etc. Nämligen att det alltid är enklare att vaja med rättfärdighetsfanan för de människor som står utanför det sammanhang där övergreppen pågått. "Så skulle aldrig vi ha gjort!" osv. Som sagt, den som är utan synd är alltid snabb med både första och andra stenen...

Jag behöver ex. inte känna mig det minsta delaktig i de övergrepp som skedde/sker inom Jehovas Vittnen, Guantanamobasen, Fritzlfamiljen etc. Det är så otroligt enkelt för mig att ta avstånd eftersom dessa tre sammanhang är sådana som varken drabbar mig personligen, eller har någon gemensam nämnare med mitt eget liv.

Men nu är jag ju katolik. Just katolik, av egen fri vilja och tro med allt vad det innebär av motsättningar, gemenskap, mörka och ljusa historiekapitel och oviss framtid. Kontrasterna är smärtsamma och gör mig många gånger vansinnigt arg och ledsen, men i själ och hjärta är jag katolik genom alla kättarbål, fördömanden, övergrepp och maktmissbruk som sker i det namn som står över alla namn: Jesus Kristus.

"Där barmhärtighet och kärlek finnes, där är Gud." Barmhärtighet. Kärlek. I varje litet försök från människans sida att göra gott mot andra och sig själv, finns Gud. Inget tillfälle, ingen gest är för liten eller meningslös även om vi kanske uppfattar det så. Varje gång jag gör livet lättare för en annan människa är jag förvaltare av Guds kärlek och varje gång jag jag gör livet tyngre för en annan människa kväver jag Guds kärlek.

Något av det värsta man kan göra mot en annan människa är att kräva tillgång till hennes kropp och väsen. Gud kräver aldrig, Han väntar och längtar. Den som är satt att förvalta sakramenten och sörja för själarna i en församling är bara en människa - prästvigning eller ej - men i det ämbetet ligger ett förvaltarskap av Guds kärlek och frid. Därför gör det så oändligt mycket mer ont för både den drabbade och för oss som är delar av Kyrkan, när en präst eller en annan ledare vänder Guds kärlek till kärlekslöshet och hänsynslöshet.

Där någon talar och handlar i Guds namn utan kärlek och barmhärtighet är Gud frånvarande. Den kontrasten kan vi aldrig klara att bära själva. Bara Kristus kan ta den bördan på sitt kors tillsammans med våra "varför", vår ilska, sorg och skuld.

Att överlåta sig åt Kristus är inte detsamma som att lägga över ansvaret på någon annan och kura ihop sig i självmedlidande tills allt känns bra igen. Det viktiga är - som så många kloka människor sade till mig under min klostervistelse i påskas! - att lita på sin egen förmåga att skilja på Gud och människor.

Det är svårt, mycket svårt att vara katolik emellanåt. Tänk själva att ni i godan ro slår upp tidningen och ser påven (visst är han lik en skräcködla!!) som dundrar än hit än dit om gaysex som orsaker till naturkatastrofer, om ateisternas kärlekslösa framfart och hur han skyddat präster som begått övergrepp och du vill bara skicka en exekutionspatrull (eller åtminstone en stämbandskirurg!) så att karln håller tyst medan du ber för en ny, lite mänskligare Petri Stol-innehavare nästa gång.

Jag är glad och tacksam över alla de som vågar träda fram och berätta om det de fått lida. Det är så starkt av dem och vi andra som inte utsatts för övergrepp ska enbart bemöta dessa människor med respekt, stöd och förståelse så långt vi kan. Om vår kyrka ska komma ur den här krisen är det inget annat än en fullkomlig Mea Culpa som gäller till var och en som drabbats, följt av en öppen och ärlig diskussion om hur det kommer sig att så många präster uppenbarligen har en mer eller mindre pedofil läggning utan att ha fått behandling.

Personligen tror jag att kombinationen av Kyrkans stränga sexualmoral, prästseminariernas och även de katolska internatskolornas enkönade och sexualfientliga miljöer samt överhuvudtaget Kyrkans syn på sex som något som är fel i alla utom ett avseende: den preventivmedelsbefriade, äktenskapliga bädden, är en effektiv grogrund för en osund syn på sex.

Kyrkans morallära är avståndstagandets isiga toppar, där de som lyckas hålla sig kvar är få och de som försöker men misslyckas är i oändlig majoritet.

Att fördöma sex mellan två eller flera människor i vuxen ålder av olika eller samma kön utanför det katolska äktenskapets trånga portar är något som, oavsett hur fina orden är formade i Katekesen, de allra flesta människor ser som ett hinder för kärleken och något som skapar skuld, skam och dålig självkänsla.

Att inte få utforska sin sexualitet och lära känna sin kropp (onani är naturligtvis också fel enligt katekesen...) är inte bra för någon enda människa, präst eller inte. Det är stor skillnad på en naturlig nyfikenhet och självutlämnande promiskuitet.

Kyrkan väljer dock att dra en rigid gräns mellan tillåtet och icke tillåtet, utan att inse att människan är en komplex varelse som sällan låter sig formas efter moralregler om hans/hennes känsloliv inte står i samklang med det som påbjuds. Reglerna är på det stora hela förnuftiga i många fall, och som tonåring fann jag en stor tröst i att Kyrkan inte mätte mitt värde i hur populär jag var, eller om jag hade en partner eller inte. Jag lärde mig att det inte var bråttom, att jag var något mer än en kropp och att det fanns andra sätt att leva.

Därför är det smärtsamt för mig att se hur Kyrkans morallära, som var till för att skydda människan, istället mynnar ut i övergrepp bland dem som i sitt ämbete ska vara Kristi representanter på jorden.

Skräcken för sexualiteten är en isfläck som man får gå ytterst varsamt på för att inte halka och när en del kristna - katoliker och andra - till min stora sorg och förskräckelse väljer att, precis som påven, oreflekterat samla ihop ALLA sexuella aktiviteter utanför äktenskapets preventivmedelsbefriade zon som LIKA SYNDIGA, vare sig det är frågan om samboskap, ett homosexuellt förhållande eller ett rent övergepp så trampar de inte bara på offren för pedofili utan på Jesu egna ord: Att vi ska älska varandra.

I Kristus - Er Syster Severus

Angående bidrags/arbetslinjen

2010-04-14T06:48:00.000-07:00

Problemet med att ha Aspergers syndrom i en värld full av s.k. neurotypiska människor är att man, till skillnad från majoriteten, inte tänker i grupp eller i lika hög grad på känsla. Sedan att min logik kanske inte stämmer överens med någon annans må vara hänt, men i alla fall...

Jag arbetar numera som städare och trivs gott med det på många sätt. Det är ett yrke lika bra och nödvändigt som vilka andra som helst, och att verkligen kunna städa på ett effektivt, billigt och bra sätt är faktiskt ganska svårt innan man lärt sig knepen. Det kräver både tålamod, noggrannhet och känsla för detaljer för att göra ex. en bra flyttstädning.

Tack vare att vi som arbetar med detta genomför vårt arbete så bra som möjligt kan både renoveringsarbete och inflyttning underlättas rejält för de som berörs. Arbetet är slitsamt rent kroppsligt, absolut, men det är ett viktigt arbete som skulle ta oändliga mängder tid (och dåligt humör!) i anspråk för anställda på företag/nyinflyttade/hyresgäster osv. om de själva skulle hinna med att hålla rent efter både sig själva och andra i trapphus, allmänna lokaler och efter andra som nyss flyttat ut.

Mitt jobb är inget pigjobb och jag känner mig inte som en sämre människa för att jag med mina högskolepoäng och tämligen höga intelligens försörjer mig på att städa. Allt arbete som är värt att göras, är värt att göras väl oavsett om det rör sig om en föreläsning om makromolekyler eller fönsterputsning. Så långt tror jag att de flesta människor med hjärnaktivitet kan hålla med - oavsett politiskt block.

Skillnaden mellan ROT-avdrag och RUT-avdrag har ingenting med jämställdhet att göra, vilket vissa idioter vill påskina. Det är faktiskt svårare att lägga golv än att moppa av det. Punkt. Ingen vinner dessutom på att själv utföra ett renoveringsarbete som man inte riktigt behärskar, eftersom man kan göra större skada än nytta, och då och då behöver både lägenheter och hus naturligtvis rustas upp.

När människor indignerat vill tala om mitt jobb som ett pigjobb där jag blir utnyttjad av rika människor som kan betala för sig, så är det helt okej. All konsumtion sker där pengarna finns, oavsett om det handlar om städning eller kläder, och cynisk som jag är så föredrar jag att kunna försörja mig istället för att vara politiskt korrekt. Jag kan lova er att när valet står mellan att själv kunna försörja sig och att hålla sig strikt till sina principer så vinner försörjningen. Det är sådant som kallas överlevnadsinstinkt.

Men det är självklart att jag helst städar där jag verkligen behövs. Det är mycket trevligare att känna att man gjort en riktigt nödvändig insats i en låt säga avhysningslägenhet eller liknande. Man mår bra av att se skillnaden och att veta att det arbete man utfört faktiskt är klart och inte behöver tas med hem. Det är en välsignelse för mig att veta att resultatet av min insats är det som räknas, istället för min tvivelaktiga sociala kompetens.

Poängen är att moderatmupparna enbart ska hålla tyst om att mitt arbete och de skattesänkningar som gjort det möjligt är något som alla kan få del av. Det är inget annat än bullshit.

Att de som redan har råd med min hjälp får bidrag för det är ju inget som kommer varken sjukvård eller barnomsorg till godo. Jag utför en tjänst som vissa har råd med och andra inte, precis som vissa har råd att kakla om badrummet och andra inte, och jag kan lova att "de ensamstående småbarnsmammorna med långa arbetsdagar" lyser med sin frånvaro i kundkretsen.

Min lön är baserad på en liten del av överklassens/övre medelklassens skattesänkningar som jag har subventionerat på bekostnad av ex. studievillkoret i a-kassan, något som hade gjort tillvaron oändligt mycket lättare och mindre orolig för min och andras del.

Deras lilla guldkant på tillvaron är min matkassa. De rika får bidrag för att jag ska kunna arbeta, så enkelt är det. Så ni kan sluta hyckla, mina kära ultraliberaler som tillber den kollapsade marknaden. Låtsas inte som att privatstädning är något som gynnar alla - för så är det inte.

Någonting måste alla dessa skattesänkningar vägas upp med, och även om jag gott och väl förstår att det är roligt att få behålla mer av sin lön och att kunna göra något med familjen istället för att städa, så betyder inte det att hjälpen sätts in där den behövs som bäst.

Syster Severus - stolt städare och cynisk realist

Bröllop är alltsomoftast något att glädjas över...

2010-04-14T05:37:00.000-07:00

... så ock Victorias av huset Bernadotte och Daniel Westlings. När det gäller två människors glädje över att få ställa till med fest för att fira sin kärlek och framtid tillsammans så kan näppeligen någon enda komma med sura invändningar. Själv har jag firat både min storasyster och två av mina vänner som ingått detta - i mina ögon - kärlekssakrament och glatt mig å deras vägnar.

Det är dock skillnad på att hylla kärlek och att hylla monarki, som Lars Ohly i sin debattartikel på AB så klokt uttrycker det. Ohly må ha sina dåliga sidor, men hans inställning i denna fråga är både klarsynt och mänsklig:

"Vår kung får inte åtalas om han bryter mot lagen. Han får inte heller tro på vad han vill. Våra prinsessor och prinsar får inte gifta sig med vem de vill utan att regeringen godkänner det. Dessa rättigheter och skyldigheter som endast gäller kungen och kungafamiljen strider emot principen om alla människors lika värde. Det är också helt orimligt att skattebetalarna ska vara med och betala för legaliserandet av deras förhållande.

Jag hade önskat att Victoria och Daniel fick fira sin kärlek i fred. Utan tv-kameror och statschefer. Att de hade sluppit den press och helt orimliga livssituation som de befinner sig i. Jag tror att både brudparet och den svenska demokratin skulle må bättre av om vi avskaffade den förlegade monarkin och istället införde ett system med en folkvald president. Det är både modernt och mänskligt. Därför tackar jag nej till Victorias och Daniels bröllop."

Vad gäller mina personliga åsikter om monarkin så är jag naturligtvis helt och hållet emot den, utan att på något sätt vara emot Victorias och Daniels bröllop. Klart de ska gifta sig, det borde de ha fått göra för längesedan - eller strunta helt i det, om de vill det - frågan gäller snarast det enorma, oreserverade fjäsk och alla skattepengar som ska ösas över en ålderdomlig institution bara för att "det alltid har varit så".

Mitt under en långtifrån överstånden finanskris ska skattebetalarna alltså, trots sänkta a-kassor, meningslösa ams-program och indragna sjukpenningar vara med och bekosta lyx och överflöd på det mest skandalösa vis. Människor - däribland jag själv - som varken har råd med tandläkarbesök eller oförutsedda utgifter utan att få stöd och hjälp från andra.

Pensionerna är dåliga, hyrorna höga och bara för att vissa människor gnager på systemet med a-kassa och sjukpenning så ska alla vi som sköter oss kollektivt bestraffas för detta - samt betala för ett bröllop som kungahuset med sin privata förmögenhet mycket väl hade kunnat bekosta själva.

Är det någon bland alla dessa oreserverat flämtande bröllopsonanister som funderat ett ögonblick på vad alla dessa pengar som staten skjuter till bättre skulle kunna användas?

Jag säger bara: psykiatri, operationsköer och tandvård.
Jag säger bara: fattigpensionärer, utsatta barn och hemlösa.
Jag säger bara: elevassistenter, socialassistenter och behöriga lärare.
Jag säger bara: yrkesutbildningar, hyresrätter och kommunikationer.
Jag säger bara: medel där behovet är som störst.

Kärleken är varken större eller mindre om den så firas i guld eller HM-bomull, och två timmars tv-sändning av påkostade sagobröllop lindrar knappast oron inför morgondagen för alla de uteliggare som måste städas bort från bröllopstågets väg genom Stockholm.

Syster Severus - mot monarki och för kärlek

Bråka inte med mig när jag är hög på popcorn!

2010-04-13T12:30:00.001-07:00

Men kan folk lägga av... kan de börja TÄNKA någon gång? Bara lite...?

Nej, det är ingen risk, så nu får man rycka ut som IQ-elitist igen, trots att man satt i allsköns ro med sina popcorn och sin tekopp framför skärmen.

Nåja, gör man misstaget att gå in på Aftonbelätet så får man väl skylla sig själv, hur goda popcornen än är. (TIPS! Krydda oljan med pommes- och/eller grillkrydda innan poppningen! Smakar gudomligt!) Hursomhelst: Åter till ämnet.

Av alla partier vi har i Sverige så är ju Sverigedemokraterna de oslagbart löjligaste, men Kristdemokraterna kommer sannerligen inte långt efter. Eftersom de balanserar både sött och nätt på sin slaka lina av värdegrundsfloskler så flummiga att anarkisterna verkar samlade, så gör de varken från eller till, bortsett från några procent i glesbygdernas kommunalval.

Kristdemokrater påminner om de där ungjävlarna på dagis som alltid, alltid, alltid ville bygga sandkakor om det så ösregnade och resten ville in och ha sagostund. De tuggar sitt mantra om Familjen lika envist som tvååringarna i galonisar tuggade grus, fullständigt övertygade om att mellanmålskrämen/övriga familjealternativ inte kunde mätas med detta ljuvliga knaster/ordbajseri.

Jag varken kan eller vill uttala mig om Skilsmässobarn och Trygga Barn som två skilda grupper med mätbara livskvalitéresultat, något som KD tydligen tycker känns rimligt. Tänk så smidigt det skulle vara om det verkligen fungerade med den uppdelningen. Då skulle jag ju kunna skylla livets alla känslorelaterade problem till mina föräldrars - enligt min högst privata, bestämda och övertygade åsikt - nödvändiga skilsmässa.

"... splittrade familjer är ett samhällsproblem som påverkar människor för resten av livet."

Charlie Weimers

Med KD:s retorik kan jag ju tydligen det, även om Charlie Weimers, Förbundsordföranden för KDU, försöker lappa över sin dumhet med att det minsann finns skilsmässobarn inom KDU också... WOW! Det var väl en stor nyhet... jag som trodde att alla KD-familjer var frireligiösa radhusfamiljer med man, hustru och 3,5 barn som alltid besökte sina föräldrar och vänner över veckosluten...

Jag vill göra fullständigt klart för folk och fä av både kristdemokratisk och övrig ull att ingen normalt funtad människa faktiskt genomför en skilsmässa för att det är roligt och - vilket är nog så viktigt att påpeka - att en familj som genomgått en skilsmässa inte är detsamma som en splittrad familj!!!

En familj som splittras gör det för att något gått fundamentalt snett. Det rör sig om sådant som misshandel, missbruk, kriminalitet, grav psykisk sjukdom eller andra svåra problem. En familj som lever i kärlekslöshet och/eller svåra påfrestningar som medlemmarna inte kan samarbeta runt är splittrad och i vissa fall helt förstörd.

Att jämföra en skilsmässa där båda parter insett att de inte klarar av att leva tillsammans, och så gott de kan försöker göra det bästa av en situation som de varken kunnat eller velat föreställa sig är varken ett misslyckande eller en splittring. Sådant kallas för självinsikt och konstruktiv problemlösning och ska inte hackas på av små KDU-glin som flörtar mer med nationalromantik än evangeliet.

Som sagt, bråka inte med mig när jag äter popcorn... ditt lilla nationalkonserverade navelludd!

Syster Severus - for president! NOW!

Ord från Korsets och Uppståndelsens Påsk 2010

2010-04-06T11:15:00.000-07:00

"Om Kristus inte hade uppstått från de döda, då hade vi lika gärna kunnat bomma igen!"
Pater Bengt OSB

"All mänsklig aktivitet tycks gå ut på detta enda: att ta emot och att uttrycka kärlek - eller att fylla det tomrum som uppstår där kärleken fattas."
Margareta Melin; Tro ditt hjärta om gott

"Det finns i grunden ingen motsättning mellan att tänka på sitt eget bästa och att bry sig om andra. Det goda jag gör mot mig själv kommer andra till godo. Det goda jag gör mot andra gör mig själv gott. Det onda jag gör mot andra förgiftar mitt inre. Den lycka som bygger på andras olycka gör inte någon lycklig, och det förakt man visar mot andra alstrar tomhet och fruktan i det egna hjärtat."
Margareta Melin; Tro ditt hjärta om gott

"När tuppen gal och Petrus brister ut i bitter gråt, vad är det då han gråter över? Han gråter över sin förlorade självbild, den illusion han haft om eget mod och styrka. Den falska bilden måste han under alla omständigheter bli av med. I verkligheten har han ingenting förlorat. Han har bara vunnit i självkännedom."
Margareta Melin; Tro ditt hjärta om gott

Syster Severus hälsar att Herren är sannerligen uppstånden, Halleluja!

En klok röst i kakofonin

2010-03-27T07:39:00.000-07:00

"Gärningsmannen försöker alltid bortrationalisera ansvaret för att minimera den egna skulden. Då behöver man hjälp från omgivningen att förstå att man faktiskt gjort fel. Och det är de vuxnas ansvar."

Psykologen Olof Risberg på RB verkar vara en av få som har förstått vad hela den här våldtäktshistorien handlar om. Att om pöbeln vägrar inse fakta och blundar för sanningen, så skadas inte bara offret för våldtäkten ytterligare, utan även förövraren.

Hur ska människor förstå att de gjort fel, om omgivningens åsikter får väga tyngre än rättsväsendets, offrets och förövrarens egen historia? Killen är uppebarligen en mycket svag person, och det är väl ganska givet att man, när man står anklagad för något, hellre vill höra de röster som försvarar än de som anklagar.

Just därför är känslomässiga försvar och anklagelser så farliga. Inte min pojke/ kompis/ elev/granne/brorsa! Såklart vi inte vill att någon vi tycker om ska vara skyldig till ett brott, och att vi ska vara opartiska vid det tillfället är omöjligt. Detta gäller sannerligen inte bara vid en våldtäkt.

Därför är det heller inte pöbelns sak att döma killen, lika lite som de ska döma tjejen. Att döma pöbeln, däremot, är en helt annan sak. Inskränkningar i rösträtten vore det minsta man kunde begära från folk som inte kan skilja mellan solklara offer och förövrare.

Syster Severus - eliten mitt i pöbelskiten

Civilkuragets Hedersmedalj åt Amanda Ögren

2010-03-26T04:29:00.000-07:00

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6844668.ab

Här har ni en bra lärare, mina mer eller mindre kära elever.
En 15-årig lärare i civilkurage.
Ni som känner att ni behöver en kurs i ämnet kanske ska ta kontakt med henne.
Några lärare, elever och andra innevånare i Bjästa, kanske?

Jag upprepar bara det jag skrev i mitt senaste inlägg:
Modiga, modiga flicka! Modiga, modiga flickor!

Jag känner själv människor, både män och kvinnor, som utsatts för våldtäkt.
Jag, med min urusla förmåga att läsa av signaler, vet hur det är att vara den som vill ha sex, men inte uppfattar när partnern säger nej.
Det är hemskt.
Man upptäcker det senare än en normalstörd människa gör, och om man var för på tidigare så hoppar man två meter bort när man väl inser sitt misstag.

Ingen människa med någon form av fungerande hjärna vill känna hur en annan människa vrider sig av obehag för att man själv ska få en kvarts utlopp för någon diffus kåthets skull. I samma stund då man faktiskt lyckas läsa av människan så lägger man av. PUNKT.

Sex kan vara bra eller dåligt, roligt eller tråkigt, likgiltigt eller närvarande, mjukt eller hårt.
Sex är misstag. pinsamheter, tristess och slentrian, lika mycket som det är spännande och skönt.
Men framför allt är det frivilligt.

Sex är frivilligt.
Sex är ingen rättighet.
Sex är ingen skyldighet.

Och har man inte en gravt efterbliven hjärna som inte uppfattar ordförståelse eller någon form av kr0ppsspråk så finns det inga förmildrande omständigheter om man väljer att fortsätta när den andre inte vill.

Syster Severus - med människolexikonet i bakfickan

Okej, nu gäller det att andas litegrann...

2010-03-24T13:42:00.000-07:00

Fjortonårig flicka våldtas på en skoltoalett av en sextonårig pojke.

Hon protesterar flera gånger, men han fortsätter.

Modiga, modiga flickan anmäler våldtäkten.

Pojken erkänner och döms till sluten ungdomsvård för våldtäkt på barn. Och sedan får flickan stöd och hjälp av skola och vänner? Nej. Hon får skulden.

Han har erkänt sitt brott och blivit dömd enligt svensk lag.

Hon. Får. Skulden. Av klasskamrater, "vänner" och skolpersonal. Äckliga lågliv till människoas startar FB-grupper som stöd åt förbrytaren!

Det är inte killen jag blir mest förbannad på här. Han begick ett vidrigt brott och har blivit dömd för det. Jag hoppas att han ska få hjälp att förändra sin förskräckliga syn på vad han får och inte får göra med andra människor, så att han efter sitt straff kommer ut som en människa och inte ett fä. Om flickan aldrig vill förlåta honom så är det fullt begripligt, men samhället är skyldigt att förlåta och ge en ny chans. Annars vore alla straff i världen meningslösa förutom ur hämndsynpunkt.

Men de andra då? Människorna - i synnerhet de vuxna med pedagogutbildning! - som vägrar ta till sig fakta. Som inte ens "godkänner" brottet när gärningsmannen erkänt. Vad ska man säga om dem? Mycket.

Dumhetens och den ingrodda elakhetens inavlade avkomma.

Människor i grupp som blir omänskliga.

Vidriga as med dolda getpupiller bakom kloka glasögon och tålamodsblick.

Försvarare av rätten att plåga ett barn.

Det har pratats så jävla länge om att den våldtagna/våldtagne måste våga anmäla direkt.

Det gjorde hon.

Att den våldtagna/våldtagne måste kunna styrka sin historia.

Det kunde hon.

Att den som begått brottet ska ha rätt att försvara sig, inte minst i en så hemsk anklagelse som våldtäkt.

Det gjorde han. Och han erkände.

Har vi inte kommit längre än såhär? Hur ska offret och förövraren kunna bearbeta och gå vidare när pöbeln upprättar sina egna domstolar och domar för att det är för jobbigt för dem att inse sanningen? För att de vägrar tro på både offer, gärningsman och rättsstat.

Jag undrar om de lärare, klasskamrater och andra som lägger skulden på flickan sover gott om natten. Jag undrar om de känner sig stolta för att de tagit sida mot lag och rätt.

Om det känns bra för dem att två tonåringar (för att inte tala om de övriga eleverna!) just fått lära sig att det tydligen är värre att anmäla och erkänna ett brott, än att begå det.

Syster Severus - stolt över flickan, ledsen över pojken och hatisk intill fanati mot mänskligheten

Ja, ja...

2010-03-22T18:43:00.001-07:00

Folk blir sura för att vissa hellre dör än slutar som grönsaker, andra förfasar sig över att vuxna syskon kan ligga med varandra och någon (som jag dessutom känner personligen) tycker att homosex, utomäktenskapligt sex och pedofili är ungefär samma sak...

Vissa inser inte att livet handlar om pengar och det blir ett sabla gnäll när en VD för ett företag äntligen säger det jag tänkt i många år: att det som vi kallar OB-tid på jobbet, inte behöver vara samma för alla. Jag tycker ex. det är vedervärdigt obekvämt att gå upp tidigt på morgonen... för att inte tala om hur obekvämt det är att jobba med människor - och kvinnor i synnerhet! Kan inte jag få OB-tillägg för det? Obehagstillägg!
I övrigt är jag fruktansvärt nöjd just nu. Man känner att man gjort något bra när man städat ur en riktigt skitig lägenhet, sluppit prata en massa och dessutom fått betalt för det. Konkreta resultat är mumma för själen.

Syster Severus - ditt organiserade kaos i ett IQ-fritt land

Men ett sånt GNÄLL

2010-03-19T09:37:00.000-07:00

det ska vara på folk i allmänhet så fort någon inte är tillräckligt ödmjuk (läs: självnedlåtande)!

Varför ska mänskligheten ständigt försöka pussla ihop hög begåvning/talang med En Lagom Tacksam Och Trevlig Människa Som Minsann Vet Att Han/Hon Inte Är Något Och Rättar Sig Efter Vad Som Är Bäst För Laget/Samhället/Folk?

Kan inte folk som verkligen är suveränt duktiga på något få känna lite stolthet över det? Måste man racka ner på dem vid de tillfällen då de inte är i form? Och varför ska de alltid behöva stå ut med granskning och till på köpet bli svartmålade när de faktiskt tröttnar och säger ifrån?

Ja, jag tänker på allas vår Zlatan Ibrahimovic (och alla andras David Beckham.)
Ja, de har höga löner, men de har knappast hotat sig till dem.
Ja, de är grymt duktiga på det de gör, men det finns ingen evig formtopp.
Ja, de är offentliga personer, men de har väl för fan dåliga dagar de också?
Ja, de är medvetna om sina talanger, och hade de inte varit det så skulle vi haft tråkigare fotboll.

Folk misshandlar, förnedrar, rånar, våldtar och mördar varandra dygnet runt - men en duktig idrottares äktenskap, humör, frisyr och formsvackor, ja, det är något att bli upprörd över.

Surprise! De är MÄNNISKOR! De har EGENHETER! De har PRESS på sig, ffs!

Jag hatar även dessa likhetstecken folk sätter mellan talang och social kompetens. En människa som är extremt duktig på något, och dessutom satsar hela sitt liv på det, har kanske varken tid eller ork över till att vara social och/eller trevlig mot människor som visserligen är glada för att du lyckats med något, men som dreglar i hyeneflock de gånger du misslyckas.

Problemet är inte att Ibrahimovic (och Beckham) tror att han är något. Tvärtom så VET han att han är något och kan något. Kändisar av alla slag som sänker blicken och ber om ursäkt för sina mänskliga tillkortakommanden i media stup i ett blir påfallande ofta hånade för sina ursäkter. Vem som helst med lite integritet skulle kaxa till sig istället, vilket Ibrahimovic gör.

Människor beter sig som tumsugande tvååringar när deras piedestalidoler tappar balansen. Har de dessutom mitt under sitt vinglande mage att försvara sig själva eller (VE OCH FASA!) inte kommentera så blir det snabbt dom och påföljd.

Visst gillar vi "Ibra", och engelsmännen gillar sin "Becks", särskilt när de gör mål och förnekar att deras egen talang spelade större roll än lagkamraternas passningsspel. Om de däremot har dåligt humör ibland eller ägnar sin hustru mer tid än laget så både muttras och skriks det om svek mot laget och dålig attityd. Det värsta är att vi dessutom gläds mer åt deras fall än vi gör när de är som bäst.

Inte ens Jesus hade hållit humöret på topp i det läget.

Syster Severus - hoppet i ett IQ-fritt land

Diagnosticering

2010-03-18T13:24:00.000-07:00

Så var det klart då. Aspergers syndrom och ADD. Många har undrat över vitsen med min utredning. Menat att jag är ju jag ändå, utan diagnoser. Jo, visst är det så. Både jag själv och andra har kallat mig och mitt sätt att vara för så mycket under åren:

Envis. Självsvåldig. Besserwisser. Glömsk. Udda. Provocerande. Utlämnande. Lillgammal. Klok. Störd. Jobbig. Konstig. Viljestark. Kreativ. Mendusomärsåbegåvadmåstejufattadethär?! Fjorton (och en massa fler...) godtyckliga adjektiv som, utan att jag själv har bett om det, staplats på hög under sisådär 27 års tid.

Om Aspergers Syndrom och ADD är värre stämplar än de där fjorton adjektiven kanske är upp till var och en. Bara för att man är annorlunda betyder det ju inte att man "behöver" en diagnos. Men det handlar inte så mycket om att tycka annorlunda, eller ha en ovanlig klädstil och intressen. Det handlar inte om åsikter och tyckande, utan om funktioner.

Dessutom går det inte att bota. Det finns ingen KBT, psykofarmaka eller positivt tänkande i världen som kan få hjärnan att ändra form, lika lite som de kan få ett nytt ben att växa ut. Inom populärpsykiatrin (som jag brukar kalla mentala coacher, psykodynamisk terapi osv.) så är man livrädd för det som är bestående. Det som inte kan botas med koncentration på andning, ett ändrat tankemönster eller "du kan om du vill".

Jag kan massor av saker. Vissa saker är jag hyfsad på, andra riktigt bra på och ytterligare några är jag helt enkelt suveränt bra på. Det finns också massor av saker som jag inte kan. En del saker är jag så skrämmande dålig på att folk inte tror det är möjligt. Jag har sett min kliniska begåvningsprofil och fått svart på vitt att skillnaderna är enorma.

Det är klart att det känns ledsamt. Det är jobbigt att ständigt ha kaos omkring sig, att få depressioner med jämna mellanrum, vara konstant trött och nästan bryta ihop av nya situationer. Man blir så trött när man för hundraelfte gången får höra att man är konstig, trots att man ansträngt sig till det yttersta för att bete sig normalt. Och det är smärtsamt att inse att ens sätt att älska/sakna osv. inte fungerar som andras.

Men ändå... få människor kan njuta av sitt eget sällskap som jag. Inte alla känner samma lycka som jag när jag lyssnar på samma låt på repeat ett par timmar. Många skulle bli uttråkade av sitta och insupa andra människors detaljer, läsa samma bok för tjugonde gången eller äta samma mat en vecka i streck.

Jag har en inre värld som är få förunnade. Jag kan skärma av mig med lurar och dataskärm eller ögonlock och bara försvinna in i min hjärna. I timmar. Jag kan njuta av det enformiga och förutsägbara, sova på kommando och följa med i en film med hela min kropp - glömsk av den övriga biopubliken.

Jag fungerar i cykler, och är högpresterande och ickepresterande med få mellanting. Jag är en perfekt kandidat för drogmissbruk. Jag fascineras av människor, men förstår dem inte. En halvö med ranglig bro.

Jag har ingen förståelse för dina känslor om de inte är desamma som mina. Men jag vill inte såra.
Jag svarar alltid på din fråga. Men jag friserar inte mitt svar.
Jag känner ingen intiutiv gemenskap med någon. Men jag vill väldigt gärna knäcka koden.
Jag har inget till övers för agerande som grundas på känslor. Men jag vill gärna vara snäll.
Jag kopplar inte sex och kärlek. Men jag vet att de flesta andra gör det.
Jag har inga som helst principer. Men jag tänker efter innan jag agerar.
Jag är en dryg, elitistisk nörd som ser ner på dig. Men ber du mig om hjälp så ställer jag upp.

Syster Severus - din glidmedelslösa friktion i socialiseringen

Jag hatar principer och föraktar Lars Vilks

2010-03-11T07:06:00.001-08:00

Det finns inget mer korkat och enkelspårigt än människor med principer. Tänker folk efter ordentligt så inser de flesta med hjärnkapacitet över utvecklingsstörningsgränsen att det är tämligen ologiskt och helt onödigt att leva efter en princip, eftersom allt i vårt liv beror på både inre och yttre omständigheter.

Principer har med tycke och smak, inte logik och verklighetsförankring att göra, och just därför är en viss Lars Vilks både ologisk, verklighetsfrånvänd och inte minst jävligt korkad just nu. Vilks - och många ultraliberalers tanke - är att bara för att något inte är uttryckligen olagligt, så måste man nödvändigt göra det, bara för att man kan.

Om jag tänkte som dem så hade jag möjligen fått Ultraliberalernas Tapperhetsmedalj, men vänner hade det varit betydligt mer tunnsått med. Fast Vilks kanske lever efter en omvänd princip som säger att med muslimerna som fiender så behöver jag inga vänner. Eller med tryckfriheten som vän, så behöver jag inte ta något eget ansvar.

Det finns massor av saker som jag får och kan göra, även om det inte är särskilt smart. Yttrandefriheten ger mig rätten att mobba, frysa ut och uttrycka mängder av åsikter om privatpersoner utan att - om jag nu inte finner på riktigt illvilliga lögner - ens bli åtalad för förtal. Om jag vill så kan jag säga till människor jag personligen har svårt för, att de är både värdelösa, fula och lika gärna kan ta livet av sig. Ingen skulle anmäla mig, eftersom jag vid det laget troligen fått dem att tro på sin egen värdelöshet.

Men frågan är ju - vilket Lars Vilks med sin hopklumpade syn på muslimerna som en grupp och inte individer så praktiskt tycks förtränga - hur den/de människorna jag kränkt i yttrandefrihetens namn mår. Mobbade barn kan mycket väl hantera automatvapen, så varför skulle mobbade vuxna göra annorlunda? Med detta menar jag inte att de har rätten på sin sida - men jag förstår dem.

Klankrig och usel demokratisk förankring. Analfabetism och fattigdom. Svält och död. En västvärld som däst och med ironiskt höjda ögonbryn flinar och/eller suckar åt arabjävlarnas (läs: de ociviliserade barbarernas) bråkande och minaretutrop, och till på köpet startar krig i två länder som inte ens ligger på den egna kontinenten.

Jag må ha svårt för att sätta mig in i en annan människas sätt att tänka, men jag är tämligen säker på att om jag vore en låt säga palestinsk kvinna som behandlas som ett ghettoboskap för att mina israeliska grannar tycker det är jobbigt att jag som palestinier förpestar staten med min närvaro, så skulle jag nog också bli hals över huvud förbannad på en välgödd, västerländsk konstnär som tycker att jag ska ha humor när min tro förlöjligas.

Med rättigheter kommer också skyldigheter. Lars Vilks får gärna publicera vad skit han vill, och jag kan inte hindra någon från att kalla mig för ett känslomässigt stört freak, så är det. Men den som nu då inte har förståelse för muslimers ilska kan ju komma till mig så tar vi en diskussion om hur förbannad och ledsen man blir av att offentligt och avsiktligt förlöjligas - och att man helst av allt vill krossa den som betett sig illa med en slägga så att hjärnsubstansen rinner ut.

Vidare kan jag ju tala om för lilla Lisa och Per på första bästa förskola att de är fula och äckliga små skitungar - det är lika bra de vänjer sig - för det är min rätt. Jag kan gå vidare till högstadiet senare och heja på alla som skriker hora och bög åt sina klasskamrater - det är ju deras rätt. Sedan får jag väl gå hem till min sambo och säga att... nej, det är ju psykisk misshandel.

Yttrandefrihet är, precis som alla andra jävla rättigheter i världen, en rättighet under ansvar, och om man då inte bryr sig om vilka människor som såras och far illa av det man säger, då är man kriminellt patetisk och har verkligen ingen rätt att komma och gnälla över brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Skyl dig själv med en burka och bosätt dig i Gazaremsan, Lars Vilks! Då är du både gömd för eventuella molotovcoctails med ditt namn på, och får kanske lite perspektiv på din älskade yttrandefrihet samtidigt som du förhindras att släppa ur dig mer dålig konst och korkade uttalanden. Om du har riktigt stor tur så finns det mat och ved att tillgå.

Lycka till med din personliga utveckling. När du kommer hem kan du kanske börja arbeta som rastvakt?

Syster Severus - förnuftets minaret i ödelandet

Mer eller mindre kära elever...

2010-03-09T04:37:00.000-08:00

Som ni troligen redan vet vid det här laget, så är jag inget fan av vår nuvarande regering. Däremot har jag respekt för vår finansminister - och det har garanterat ingenting med vare sig hästsvans eller parti att göra.

Igår, på det som jag med min vän Marcus brukar benämna "Internationella Våp-dagen" (ursäkta, mamma, men jag har inget till övers för merparten av kvinnosläktet) så kom jag att hamna med mitt morgonkaffe framför teven och en intervju med Anders Borg angående just IVD.

Borgs inställning är befriande när det gäller just synen på kvinnligt och manligt. Som liberal (och gammal anarkist! Helt underbart!) och tämligen principlös verkar han anse att tanken på uppdelningen i manligt och kvinnligt överhuvudtaget är en dum uppdelning, eftersom det rent samhällsekonomiskt och individuellt inte är särskilt givande.

Både principiellt och praktiskt suveränt tänkt. Brist på jämställdhet är varken bra för affärerna eller individens frihet. Alltså är det både ideologiskt och ekonomiskt sett dåligt med jämställdhet mellan könen, då det de facto inte gynnar särskilt många indivder i längden.

Vänsterfeminismens problem är i mångt och mycket just kollektivtänkandet, det är min fasta åsikt. Det är ett helsike att försöka passa in i feministgrupperna när man varken bär palestinasjal eller tycker om kvinnlig punk, samt föredrar umgänge med män. Med mina XX-kromosmer i kombination med nästan uteslutande manliga vänner och ett tämligen starkt förakt mot kvinnors sätt att stöta ut och tysta ner oss som inte klarar det krångliga, sociala språket de kör med, så har jag sannerligen inte lust att fira någon Internationell Kvinnodag.

Jag behöver ingen dag som hyllar mitt biologiska kön. Vi kan lika gärna ha en internationell Njurdag, eller Höger-stortå-dag.

Missförstå mig rätt nu. Jag är fullkomligt medveten om att män i grupp har ställt till en jäkla massa mer problem för världen, än kvinnor i grupp. Nej, jag tycker inte det är kvinnans fel som blir våldtagen, nej jag tycker inte att det är okej att män och kvinnor inte får lika lön för lika jobb och nej, jag tycker inte att det är någon vidare bra idé att män(niskor) som kommer till makten använder den för att göra livet surt för andra.

Folk som på allvar gillar sådant är ju gravt efterblivna.

Jag vet att det mestadels är män som styr - men det betyder inte att en omvänd situation skulle göra världen till en bättre plats att leva i. De flesta kvinnor jag har stött på är intriganta, intressebefriade och tråkiga, strängt upptagna med skitsnack, utseende och gnäll på sina män som de försöker göra om så att de ska passa in i mallen för hur en Perfekt Pojvän ska vara. (Jaja, BLI sura då! Jag skriver enbart om mina egna erfarenheter.)

Om jag skulle fundera över minsta gemensamma nämnare för de människor som faktiskt har betett sig som as mot mig genom under, så blir den nämnaren KVINNA.

Seriöst, jag är rädd för kvinnor i grupp. Jag varken litar på dem, trivs med dem eller har något gemensamt med dem. Jag undrar om Berit Ås funderade något över kvinnors sätt att utöva härskartekniker bland andra kvinnor. De är skrämmande effektiva, det kan jag lova.

Säkert är det likadant för män som inte passar in i mansgruppen. Helt klart. Den manliga kulturens största problem - anser jag - är att man inte pratar känslor i särskilt hög grad. Kvinnorna borde snacka mindre och män mer, det skulle alla vinna på. Bara för att tjejer höjer sina röster så betyder det inte att det sägs något av värde, och killarna är redan tysta om sådant de borde prata om.

Syster Severus - din broder i hönsgården

Jo, du brorsan...

2010-03-06T15:31:00.000-08:00

Känn dig ÄGD!

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotbollsbladet/sverige/allsvenskan/aik/article6732401.ab

5-årsjubiléum

2010-03-05T04:41:00.000-08:00

Idag, mina mer eller mindre kära elever, firar er Syster Severus och hennes Broder Göran (min sambo älskar gubbnamn...) 5 år som par. Vill ni ha några tips för ett lyckat förhållande? Håll till godo:

Ge aldrig upp era privata intressen.
Tvinga inte på varandra er tro eller icke-tro. Det går utmärkt att leva i harmoni med varandra genom enkel, medmänsklig respekt och en smula ödmjukhet.
Utveckla sjuk och osmaklig humor - den räddar er när världen går emot er.
Försök aldrig - och då menar jag aldrig någonsin - gissa varandras tankar.
Beröm varandras fisar.
Spela mycket tv-spel, läs böcker och se film.
Utveckla ert hem till en bitterhetens och cynismens högborg, ett fort mot allmän dumhet och en mysig lya att slicka sår och dricka kaffe i.
Var alltid glad för det lilla.
Ge varandra fåniga smeknamn.
Byt ut samhällets syn på romantik mot er egen.

Ett stort plus är också emotionellt och ekonomiskt stöttande föräldrar, bra medicin och sura, halvt norska skogskatter med grava gaytendenser och diffusa känslor.

Själva kommer vi fira dagen med fläskfilé på extrapris, svamppulversås, ugnspotatis och ett par glas billigt vin framför Der Untergang och Hot Fuzz. Förra året såg vi Benjamin Bottons otroliga liv och året dessförinnan A beautiful mind.

Folk som åldras baklänges, schizofrena mattesnillen, diktatorer med förmodad Parkinson och konspiratoriskt lagda Londonpoliser. Vi har i sanning ett underbart förhållande.

Här är för övrigt "vår" sång. Manowars "Heart of Steel". Håll till godo:

http://www.youtube.com/watch?v=87oNGKmI_Vw&feature=related

Syster Severus och Broder Göran - ert nördpar i parmiddagshelvetet

Vad säger ni? Ska man bli hora, eller?

2010-03-04T10:28:00.000-08:00

Praktikplatserna är slut, nya jobb är en lika stor myt som Snömannen, människor i sorg ska stå till den ickeexisterande arbetsmarknadens förfogande och skatterna sänks för rika människor som tycker det känns lite trist att behöva ta hand om hemmet. Burtons Underland känns som en riktigt rimlig plats i jämförelse.

Jag unnar inte alls människor som har "problem med livspusslet" någon hjälp med dammsugningen så att de kan få mer "livskvalité". Tvärtom så önskar jag dem en rejäl panikattack och praktikplatser på socialkontoret, så att de kan få ta emot och lyssna på alla "lata bidragstagares" historier om sjukdom, utanförskap, hopplöshet och ångest inför elräkningen.

När jag hör om RUT-avdraget är nästan så att jag känner medömkan med sexköparna. Att köpa sex är visserligen idiotiskt, eftersom hela landet bokstavligen vimlar av desperata människor i jakt på en stunds könsligt förbarmande. Det är bara att logga in sig på valfritt community så hittar man fler potentiella ligg i grannkommunen än man sett under ett års sammanlagda krogbesök. Helt gratis också. (Bara ett litet tips, alltså...)

Men jag kan fatta att man - om man nu känner sig ensam, kåt osv. - behöver en stunds avbrott i den kärlekslösa tillvaron som kanske vältrar sig över en som en grå yllefilt från första världskriget. Skulle man dessutom vara så PK att man köper sex av Sveriges enda F-skattehora så är det visserligen fortfarande tragiskt, men någonstans ändå mänskligt.

Att däremot en relativt välbärgad människa med gott samvete köper sig lite mer tid till Facebook, biobesök och shopping (för den extra tusenlappen i månaden åt de som arbetar), samtidigt som man får en subventionerad hemhjälp som ligger ljusår ifrån de snåla timmar som en gammal människa med städhjälp varannan vecka får hålla till godo med, det är fanimej så samhällsbelastande att han/hon som utnyttjar tjänsten borde klassas som ett hot mot rikets säkerhet.

Har både högern och vänstern tappat allt sinne proportioner? Jag och många med mig är ständigt oroliga för hur vi ska klara räkningar och mat och dubbelt så många unga vuxna jämfört med 1997 får slutenvård för självskadebeteende. Vi är betydligt mer välutbildade, samhällsorienterade, beresta och belästa än tidigare generationer. Vi är tekniska, språkkunniga, har idéer, vill arbeta och är dödströtta på att, trots alla kurser och praktiker, aldrig anses viktiga nog att verkligen satsa på.

Vi får avslag på praktikansökningar - ni får avdrag för att slippa dammsuga!

Er sexköpare föraktar och ömkar jag. Ni som köper städhjälp önskar jag livet ur!

Syster Severus - din rimlighetscentral i bananrepubliken

Mer eller mindre kära elever...

2010-03-02T06:15:00.000-08:00

Att mänskligheten i stort sett består av fullkomliga idioter är ingen nyhet och intet att förvåna sig över. Igår natt blev jag sittandes med en bekant över MSN och konverserade i elitismens tecken. Att vi båda - och många med oss - är elitister, betyder inte att vi vill upprätta koncentrationsläger, utan att vi anser att bäst lämpad ska vara på rätt plats, och att folkstyre knappast är något som gagnar alla, eftersom det är svårt att hitta något mer imbecillt och blindstyrt än en folkmassa.

För att kallas flockdjur så är människorasen en ovanligt intrigant biologisk varelse, ofta både dum, ignorant och hämndlysten, med brist på både helhetssyn och logiskt tänkande som går stick i stäv med idén om att vi månar om vår flock.

I och med att jag har mer eller mindre starka drag av Aspergers syndrom, så kallad högfungerande autism, så saknar jag förmågan till empati, dvs. att spontant kunna föreställa mig hur andra människor kan känna sig. Jag kan mycket väl leva mig in i en situation jag känner igen själv och jag bryr mig defintivt om andra människor, men jag har noll känslomässig förståelse för situationer jag inte känner igen och att människor faktiskt kan reagera annorlunda än jag.

Detta är inget charmerande drag hos mig, definitivt inte, men i och med att jag successivt har blivit medveten om problemen så försöker jag lära mig att hantera dem, vilket är både intressant och energikrävande.

Att ha Aspergers syndrom innebär att man logiskt sett vet att människor har känslor och tänker på olika sätt, men man förstår inte hur. Får man väl reda på orsaken bakom en annan människas tankar och handling så kan man oftast bli väldigt ställd över att han/hon/den tänkte så annorlunda mot vad man själv gjorde, eftersom vi som har AS i någon form tänker väldigt bokstavligt och har svårt för att uppfatta nyanser.

En liten checklista för "aspiesar" kan vara ex:

1.) Vi svarar på retoriska frågor.
2.) Har svårigheter med ögonkontakt, ex. tittar bort helt eller stirrar för mycket.
3.) Uppfattar saker och ting bokstavligt.
4.) Ogillar förändringar och blir mycket stressade av nya situationer.
5.) Dålig tids- och/eller rumsuppfattning.
6.) Ofta motoriskt klumpiga på ett eller annat sätt.
7.) Har svårt med turtagning i samtal.
8.) Uppfattar inte icke-verbal kommunikation.
9.) Ofta dåligt närminne.
10.) Stora svårigheter med att förstå hur andra tänker.
11.) Har problem med att leva sig in i andra människors situationer.

Detta ger oss både problem och fördelar. Det största problemet som jag har upptäckt, är att vi är så oerhört individualistiska. Vi tänker inte i flock. Det kan låta ganska harmlöst, var och en är ju sig själv närmast osv., men faktum är att just avsaknaden av behovet att tillhöra en grupp ställer till det för oss.

Jag har tidigare skrivit om svårigheterna med att inte passa in på en arbetsplats och att jag - till sist - har lärt mig att människor faktiskt har uppfattat mig som ett hot.Jag är inte lojal mot en grupp. Det existerar inte i min värld. Grupper kan vara mycket användbara, naturligtvis, det är ju givet att man måste samarbeta för att klara sig, men sedan tar det stopp för mig, och jag blir bara förskräckt och förbannad över hur olika grupper av människor bara låter sig styras av sina tillfälliga känslor, utan att tänka logiskt.

I mina ögon är det betydligt värre att ha förmåga till empati och inte agera sympatiskt, än att sakna förmågan till empati och på klumpiga omvägar försöka kompensera det med sympati. I nedstående artikel från Aftonbelätet tycker jag mig kunna skönja en skrämmande brist på just sympati: handläggaren på FK som - med eller utan problem med empatin - helt likgiltigt kör över en kvinna som nyss förlorat sitt barn. För att FK har principer uppställda utan tanke på hur verkligheten ser ut.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6706674.ab

Principer. Idéer. Koder. Det är den neurotypiska befolkningens stora ok och handikapp. Gissningar, tillkrånglad kommunikation, rädsla för att tala för mycket sanning och impulsen att trampa på andra för att komma högre upp i hierarkin. Vad är värst, egentligen, mina mer eller mindre kära elever? Att inte förstå hur andra människor kan tänka och känna, att agera socialt klumpigt och många gånger vara helt oförstående för andra känslor, men ändå ha viljan att göra något gott? Eller att faktiskt kunna leva sig in i en annan människas situation - och rycka på axlarna.

Syster Severus - ditt dåliga samvete i bakhuvudet

J-vla fascister!

2010-03-01T09:38:00.000-08:00

Jag trodde en gång att det fanns en gräns för dumheten, men den illusionen gick i stöpet för flera år sedan. Jag trodde även - fram tills för två minuter sedan - att det fanns en gräns för snålheten, men här spricker mina självklarheter som troll i solsken:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6694574.ab

Ransonera våra åldringars kaffe? Vafalls?! Jag blir så arg så jag tror jag sprängs! Här sitter människor som arbetat hela livet, som av hälsoskäl inte kan bo kvar hemma och i många fall - tro mig, jag har arbetat länge inom äldreomsorgen! - ensamma och uttråkade, kanske ensamma kvar i bekantskapskretsen, eller med barn och barnbarn långt borta.

Timrå kommun - CURSE ON YOU! - tycker alltså det är rimligt att dra in på dessa människors kaffe. Vad är det för en brottsligt dum människa som ens har kommit upp med detta förslag? Och Timrås äldreboendechef slår förstås ifrån sig och påstår att det inte alls är tänkt så, men
problemet, min käre äldreboendechef, är ju att bara för att något är tänkt på ett visst sätt, så blir det inte nödvändigtvis så i praktiken.

Det finns inget att spara in på i äldreomsorgen, den är redan urvattnad nog som den är, eller?

Ska vi kanske dra in på inkontinensskydden? Handspriten? Rullatorerna? Nej, det låter ju orimligt, så låt oss istället slå ner på kaffet som kanske är det våra pensionärer ser fram emot. Mat är socialisering och kaffe i ännu högre grad.

För er läsare som kanske inte jobbat inom äldreomsorgen kan jag tala om att det är en glädje som personal att någon gång ha tid att baka en kaka, duka fint och dricka kaffe tillsammans med sina "tanter och farbröder".

Arbetsterapin och aktiviteterna är i mångt och mycket ett minne blott - åtminstone i min kommun - så tänk er själva att sitta dag ut och dag in utan något att göra, att behöva äta starka mediciner mot oro, smärta och sömnlöshet, förlora aptiten och känna sig ensam bland tio andra pensionärer som man kanske inte har mer än åldern gemensamt med.

Att då, när man dessutom har arbetat ett helt liv och lagt grunden för välfärden, inte ska kunna dricka kaffe i den mängd man själv önskar, det är inget annat än en spottloska i ansiktet.

Syster Severus - på väg att ringa mormor för en stunds helig vrede via en tvinnad kabel

Uppmuntran till min kampget i Göteborg

2010-02-25T13:07:00.000-08:00

Att jag har en egen get,
är knappast någon hemlighet.

Taskigt folk och bråkiga leder,

bekämpar hon med all den heder.

Heja geten, kämpa på!

Med hjälp så ska du målet nå.

Detta känner jag på mig,

geten min, jag saknar dig!

Syster Severus - förste gethejaklack

Givakt, är ni snälla...

2010-02-23T09:19:00.000-08:00

Jag har inte Facebook, inte Twitter och hade aldrig Lunarstorm. Det sistnämnda fanns det alldeles för få hårdrockare på, så jag sökte mig glatt till Helgon istället och så småningom även Bilddagboken eftersom den är en riktig guldgruva för amatörförfattare med idétorka och dessutom rätt bra att använda som spypåse när man behöver påpeka hur idiotiskt människor beter sig, men inte vill vältra sin frustration på någon särskild.

För många av oss som har de problem en aspergerdiagnos för med sig, är dessa forum guld värda. Det är så obeskrivligt skönt att kunna klicka fram och sålla bort efter behag, kunna prata med folk utan att bekymra sig om vare sig kroppsspråk eller tonfall, och inte minst stöta på likasinnade, som här och var dyker upp som vackra snäckor på en havsbotten.

Utan Internetforumen hade jag troligen blivit en enormt ensam människa. Vår ras är inte direkt känd för sin tolerans mot avvikande beteenden, i synnerhet inte i mindre samhällen, och internet är en oas för alla som känner och lider av kraven på social smidighet och ständig glädje. Har man inget pepsodentleende, inget banalt snack eller roliga nyheter att dela med sig av, så blir man väldigt jobbig att ha att göra med i såväl fikarummet som på krogen.

Tänk alla gånger man suttit på rasten och förväntats delta i totalt meningslösa och (ganska ofta) intelligensbefriade konversationer om de senaste Oriflameprodukterna, de hemska muslimerna, de jobbiga karlarna och snuttepluttgulliga barnbarnen... Ibland har jag försökt - när någon frågat om vad jag sysslar med fritiden - berätta om böcker jag läst, musik jag älskar, min tro och fascinationen för historia. De få som har kunnat ge mer än ett "blaha" tillbaka är också de snäckor på havsbottnen, fast väl dolda av all sand och bråte som sköljt över dem under år av god anpassningsförmåga.

Själv har jag mycket svårt att förstå vilka ämnen som är gångbara i ett fikarum, lika svårt som jag har för att läsa av andras kroppsspråk, tonfall och underliggande kommentarer. Jag har ingen som helst förståelse för samtal utan konkret innehåll, är urusel på att ljuga och har noll flockmentalitet och inga som helst principer.

Utan Internet skulle jag konstant känna mig som en turist, bortsett ifrån att det ännu inte finns några ordböcker för Svenska-Aspieska. I den digitala världen är minst hälften av mina kommunikationsproblem som bortblåsta. Ingen behöver känna obehag av att jag stirrar eller flackar, har ett något ointresserat tonfall eller ser sur ut (Vet ni hur irriterande det är att få det påpekat hur allvarlig/sur man ser ut?! Om man nu inte var sur från början, så blir man det garanterat efter en sådan kommentar.)

Detta betyder inte att Internet kan ersätta all form av sällskap, men med tanke på hur otroligt mycket energi det går åt för många människor med Aspergers syndrom och ADHD i sociala sammanhang så är det ett underbart verktyg för oss. Efter ett möte IRL så är jag - och många med mig - så trötta av alla intryck och ansträngningar för att verka mer normal att vi i det närmaste isolerar oss några dagar.

Kanske är det just därför jag har blivit en sådan elitist. När man har ägnat åratal åt att försöka anpassa sig, förstå och ständigt kommer på fall så blir man lätt cynisk. Jag skulle kunna se det logiska i att en grupp människor med djupa kunskaper inom något, med högre IQ eller kanske säregna upplevelser som sluter dem samman, kan få andra att känna sig dumma och bortkomna. Jag har inget emot att stå som ett fån bland studiekamrater som kan mer än jag eftersom de kan hjälpa mig, och jag skulle aldrig se ner på någon som uppriktigt vill lära sig något jag kan - det är ju tvärtom en ära.

Vad jag däremot inte klarar är grupper där summan alltid, alltid, alltid anses större än sina delar. Där anpassning är viktigare än utveckling och där varje stavelse om intressen utanför de gemensamma ses som ett hot eller något dumt. Grupper där kreativitet, nya lösningar och logiska argument viftas bort som besvärligt eller onödigt. Där mycket av det som faktiskt angår oss: politik, religion, naturvetenskap, teknik osv. anses som tråkigt och besserwisseraktigt att tala om.

Det bästa och sorgligaste med de kollergor/kursare etc. som tillslut vågar vara personliga med en på tu man hand, är att de oftast känner sig tvungna att dölja sina kunskaper, sin kreativitet och sina verkliga åsikter. Tänk så mycket som går förlorat, så många bra idéer och tankar som aldrig kommer fram bara för att det är så viktigt att inte sticka ut. Så många människor som känner sig ensamma och annorlunda i onödan.

För att anpassning är viktigare än förändring. För att det är viktigare att inte trampa på någons självkänsla, än att ändra något som inte fungerar. För att det är roligare att se någon göra bort sig och sedan klaga, än att ta upp saken med personen det gäller. För att det är mer lojalt att sätta sig med armarna i kors och sjunka med skeppet, än att fundera ut ett nytt sätt att täta läckan.

Tillägnat syster Severus egen syster, som med all säkerhet är en betydligt bättre läckagetätare än de flesta.

Manöver!

Syster Severus

Nördar i alla länder, förenen eder...

2010-02-20T06:56:00.000-08:00

Nu är jag konfunderad. Inte sådär ilsket konfunderad, faktiskt, utan för en gångs skull med en mild ton av förvirring, och den som skapat detta lilla tillstånd är Aftonbelätets debattchef, Karin Magnusson, som på ett underligt vis både har slagit huvudet på spiken och ändå missat målet fullkomligt.

I sin fredagskrönika denna vecka: http://www.aftonbladet.se/debatt/kronikorer/karinmagnusson/article6639358.ab så levererar hon en insiktsfull poäng då hon menar att män porträtteras på ett barnsligt sätt i film och tv:

"Efter ett par dagar ihop med TV4-succén ”Solsidan”, ”Succéduon med Anders och Måns” i SVT och Peter Magnussons ”Sommaren med Göran” kan jag bara konstatera att vi har en skapande generation män mellan 30 och 40 som mentalt stannat på fritids."

Jag är den första att hålla med om att det är tragiskt med sådana porträtt av män, precis som det är lika illa med schabloner av kvinnor som är grälsjuka, kräver tankeläsning och aldrig blir nöjda. Men likväl missar Karin Magnusson en ganska viktig sak, nämligen att män oftast är betydligt bättre på att ta för sig av det goda, trivas med sig själva och ägna sig åt sina "barnsliga" intressen än vad kvinnor är.

Jag har sett det så många gånger, suckat över det och jag suckar igen: Vad är det med alla dessa kvinnor som stör sig på sina mäns sätt att må bra? Själv är jag av naturen en oerhört barnslig person som älskar fantasivärldar, gärna ser på disney, tycker det är vansinnigt roligt att spöa folk i fightingspel och mycket hellre kollar på urfåniga youtubeparodier på Sagan om Ringen, än läser det senaste modemagasinet eller självkänslo-coach-förnya-dig-själv-boken.

Män är barnsliga, absolut, och kvinnorna borde ta efter! Om inte annat så skulle de själva ha ett mycket roligare liv om de inte tvingade ner sin inre, vilda tolvåring i sina minimala handväskor hela tiden. Dessutom vinner man så oerhört mycket på att acceptera en annan människas barnsliga sidor, eftersom man själv vågar mer då.

I min käre livskamrats (ja, vi kallar varandra så!) och mitt förhållande är barnsligheten, eller som vi väljer att kalla det: Nördandet och freakandet, den grund varpå livet vilar. Vi ska båda ha full frihet att ägna oss åt våra böcker, tv-spel och filmer, våra youtubeklipp, mitt skrivande och hans videoklippande. Utan den barnsligheten så skulle vi inte klara de motgångar som vi dagligen kämpar mot i olika former.

Det är alltid lika tråkigt att se hur en vän/bekant etc. slutar vara barnslig, och alltsomoftast är det de kvinnliga delarna av bekantskapskretsen som faller ifrån först. Det är oftast kvinnor som avfärdar tv-spel som onödiga, som slutar med skivsamlandet och går förbi bibliotekets fantasyhylla utan så mycket som en blick. Det är kvinnor som ger upp sina intressen för förhållandet och sedan sitter där uttråkad och sur över att hennes kille inte gör detsamma. Att roa sig är ju ett projekt som inte får slösas bort på något så onödigt som att faktiskt ha kul...

Några av de kanske mest förnöjsamma människor jag har träffat är en tv-spelsnörd som jobbar som städare, en arbetslös industriarbetare, en språkfixerad lärare, en dimmig IT-konsult, en förvirrad civilingenjör, en komvuxstudent, en nattvickande undersköterska och en viltvårdare.

Två av dem är faktiskt kvinnor, och ja, allihop är ofantligt barnsliga.

Syster Severus

Något om att vara kristen...

2010-02-19T11:42:00.000-08:00

Att vara kristen är att vara fri, och att vara fri är att ha ansvar. Många av mina nära och kära i familj, vänkrets och cyberrymden håller inte med mig om huvudsatsen, men väl bisatsen. Att tro på Kristus innebär en inre frihet, inte en yttre, evigt lyckosam tillvaro, för kärlek i alla dess former har ju lidandet som baksida. Utan att lida kan vi heller inte älska, och det finns inte ett förhållande, inte ett samfund, en familj eller vänkrets där det råder konstant glädje - kristen eller ej.

Att vara kristen är att tro på Kristus, och att tro på Kristus är kanske något av det mest radikala man kan göra. En gud som valde att komma till oss som ett litet, hjälplöst barn, vars föräldrar var ogifta flyktingar som det säkert gick rykten om. En gud som levde ett enkelt bondeliv fram till trettio års ålder, som gick till ett liv som kringvandrande predikant och läkare, lika misstrodd som uppskattad. En gud som botade de sjuka, tog barnen i famnen, bad de utstötta om vatten och lät de så kallat orena röra vid honom.

Och sedan då? Ja, lärjungarna väntade sig nog status och härlighet, en yttre frihet och rikedom och inte det nesliga nederlaget att se sin Mästare dö halvnaken på ett kors mellan två rövare. Så meningslöst och bortkastat allt måste ha känts, och hur vansinnigt blir det inte om man ser det med våra ögon.

Men utan lidandet - ingen glädje. Utan offer - ingen försoning. Man behöver alls inte vara kristen för att se det sambandet. Kärlek och frihet är svåra saker att handskas med, för det kräver att man tar ansvar för vad man ger av sig själv till andra, och vad man väljer att ta emot. Så visst, ibland vill man slippa det där med friheten, både den inre och den yttre. Så underbart skönt att låta någon annan bestämma och själv få luta sig tillbaka. Låta hjärnan koppla av en stund, vara fri... från vad? Friheten själv, för det kostar på att välja, kostar på att ständigt göra val, ifrågasätta och försöka se vad som är det rätta.

Friheten ställer krav, utmanar och utvecklar oss. Att ifrågasätta, undra, argumentera och fundera är ju den mest underbara gåvan vi är utrustade med. Vi har vår frihet att utforska världen, att lära oss saker och vara aktiva som hela människor i alla livets sammanhang, framför allt har vi friheten att älska eller inte älska.

Kärlek är en gåva och inte ett krav, en relation och inte en organisation och det är på den punkten som många kristna och andra religiösa samfund brister djupt.

Kärlek är inte ett teokratiskt paradis för en exklusiv summa människor på 144000, kärlek är inte detsamma som vägra blodtransfusioner och kärlek är inte att rabbla citat och utesluta - läs "mobba" - människor som väljer en annan väg. Jehovas Vittnens idéer är gift för människosläktet och en skyddad verkstad för maktfullkomlighet och manipulation.

Likaledes är tron på status, pengar och framgång som en belöning från Gud i detta livet, inget annat än en förvriden bild av evangeliets efterföljare, formad efter vad pastorer, präster och högt ansedda församlingsmedlemmar anser gagnar dem.

Livets Ords framgångsteologi är också ett gift som kommer både som högmod hos de som ser sin egen fromhet i pengakontots storlek och som ångest och rädsla hos de som får veta att deras lidanden beror på svag tro, och att Gud inte önskar dem gott eftersom de inte är goda nog.

Hos min kyrka, den romersk-katolska, får påven kalla sina homosexuella medlemmar för "orsak till naturkatastrofer", samtidigt som han skyddar och ömkar de präster som förgriper sig på barn. Hur benämns en sådan retorik, om inte Gudsfientlig?

Att vara kristen är att ständigt befinna sig mellan Guds ord och Kyrkans regler, mellan teori och praktik, mellan tro och misstro. Att vara kristen är att tro på en Gud som dog i yttersta fattigdom, men som hyllas i rikt smyckade katedraler. Att vara kristen är att känna sig ensam i en stor gemenskap. Att vara kristen är att vara radikal bland konservativa, och konservativ bland radikaler - lika obekväm som en sten i skon.

Att vara kristen är att vara på hemligt kärleksuppdrag, att vara människoruiners reparatör, en öppen bakdörr för de som inte släpps fram i kön och att kunna visa sin tro i handling snarare än ivriga och predikande ord. Det är det som finns kvar efter att alla dömande ord tystnat, alla hallelujakörer fått halsfluss och de skenheligas fromhet smulats sönder som verkligen betyder något.

När vi tar ansvar för vår frihet, hjälper och vågar bli hjälpta, accepterar och inser både vår kapacitet och vår litenhet, vågar vara hela människor och inte ser individens val som svek mot gruppen - först då kan vi i full frihet gå från religion till relation.

I full vetskap om att varken jag eller någon annan människa har den fullkomliga sanningen,

Syster Severus

God morgon klockan 13...

2010-02-16T05:24:00.000-08:00

Vet ni hur trött jag är, kära elever? Troligen inte. Jag har ju bara sovit i cirka tolv söta timmar - men jag gjorde minsann ett tappert försök att stiga ur sängen vid niosnåret, bara för att somna om innan benet var halvvägs utsträckt från täcket. Hur kan det vara så skönt att sova?

Det där med att sova länge är egentligen förbehållet fyra kategorier människor, varav tre har dispens från 8-timmarspasset av åldersmässiga skäl:

Bebisar.

Tonåringar.

Pensionärer.

Den sista kategorin är sjuka - kroppsligt sjuka. Klart som korvspad ju, att man behöver sömn när man växer, när man är febrig och när man börjar bli sliten. Kroppen och hjärnan behöver återhämta sig. Sova middag, slumra till och ta en sovmorgon till tolv. Vuxna, friska människor bör klara sig på sisådär 7-9 timmar. Vi växer ju inte - möjligen på bredden, vissnar inte heller och om man sover i snitt 12-14 timmar per natt i egenskap av "närmre 30 än 20" så är det något som inte riktigt stämmer. Frågan är vad.

Är man lat om man inte har någon inre väckarklocka som skakar igång maskineriet? Om man inte ens hör signalen av väckarklockan?

Visst, det är naturligtvis mycket lättare att stiga upp om man har ett arbete eller studier att gå till. En av mina trevligaste nattdrömmar häromsistens var när jag vaknade och trodde jag var fast anställd plåtslagare, en illusion som försvann kvickt då jag insåg att jag fortfarande låg i min säng vid fyra på eftermiddagen utan att ha en enda samhällsfunktionell uppgift att komma försent till. Kan man överhuvudtaget försova sig om man inte är behövd? Den som har ett svar på den frågan är välkommen att skicka den i expressfart.

Sömnbehovet har en hel del med våra små grå att göra. De där myelinomslutna banorna som har mer att göra än en mataffär i julrushen. Ju mer hjärnan utsätts för, desto mer måste man vila för att kunna fungera. Det är solklart, likaväl som en person med hårt kroppsarbete måste äta mer mat än en tangentbordsknappande elitist till bloggare. Ingen med åtminstone något högre IQ än sitt skonummer skulle ifrågasätta det.

Jag är inte trött för att jag har ett hårt kroppsarbete, eller för att jag har ett stressigt arbete som kräver många bollar i luften. Min trötthet är något som k0mmer av min hjärnas oförmåga att på ett effektivt sätt sålla bland, och sortera bort, intryck. Min hjärna är den mest fördomsfria man kan tänka sig, för varenda sak den ser, hör och känner snappas upp och börjar bearbetas, helt utan tanke på relevans eller känsla.

Syner. Ljud. Smaker. Dofter. Beröring. Inget går mig förbi, och ingen helhet uppstår heller bland alla splittrade fragment av intryck som inte kan rätta in sig i ledet i min hjärna, eftersom där inte finns något led. Ingen panik, alla på en gång. En stor, oöverblickad klunga utan kravallstängsel som gör räder in i mitt nervsystem.

Vad är viktigast? Vad är relevant? Vem ljuger? Vem talar sanning? Vem står mig nära? Vem känner jag inte? Vad börjar jag med? Hur lång tid kan det här ta och vad är klockan egentligen?!

En söt doft av kaffe från rosteriet blandas med åsynen av en man med det största skägg jag sett, och ljudet av en kvinnas klapprande klackar mot gatstenen bankar på mina trumhinnor jämte ett skrikande barn, en högljudd klunga ungdomar, kanske radiomusiken i gallerian, någons vedervärdiga dialekt och en annans mjuka skratt. Stark parfym här, stark svett där. Klickande mobiler, plötsliga ringsignaler - ropade någon efter mig?

Ögonen fastnar på allt. Fult och fint. Människor och saker. Smått och stort. Jag skulle ju bara köpa frimärken! Flytta på er, ni är i vägen!

Varje detalj syns. Ibland är det vackert, till och med användbart. Att kunna se skönheten i något som de flesta kanske inte märker. Njuta av småsaker. Det är trevligt, visst, men priset är tröttheten. Känslan av att vilja stänga av. Min hjärna skulle behöva ett dygn med 28 timmar för att kunna utformas lite mer i enlighet med hur samhället är uppbyggt. Åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och - för min del - 12 timmars sömn.

En kittlande tanke. Att kunna vara fungerande. Presterande i jämn takt. Inga isande charadrastoppar eller ökentorra morguldalar. Kullar och gropar får man stå ut med, det kan till och med vara givande, men att göra något nyttigt och roligt ena dagen med vetskapen att man måste betala för det dagen efter med enorm trötthet och inaktivitet, det skulle jag gärna slippa.

Mot eftermiddagsluren!

Syster Severus

Lite värre och mycket bättre...

2010-02-15T09:29:00.000-08:00

Det finns ett uttryck som jag har fått höra flera gånger i olika sammanhang, både i skolan, bland vänner och på arbetsplatser. Ett uttryck som för mig har blivit själva sinnebilden av ignorans. En slags biljett som garanterar en lätt passage över oländig mark, ett "Du slipper ut ur fängelset-kort" från en situation där du måste tänka ett steg längre och en semesterdag från allt vad djupare samtal heter.

Du ska alltid vara värst.

Smaka på den där meningen. Du. Ska. Alltid. Vara. Värst.

På FolkIAllmänhetSpråket betyder det: Jag är för dum/lat för att kunna/vilja se längre än min näsa räcker och det är så jobbigt med människor som påminner mig om det, så det är bäst att avfärda honom/henne som besvärlig så snabbt som möjligt, annars kanske jag får det besvärligt.

När jag har varit värst så har det ofta rört sig om att jag har intresserat mig för alltför vitt skilda ämnen, vilka jag för det mesta även har en annan åsikt om än de flesta. Ve och fasa. Några av de gånger jag har varit värst så har det rört sig om:

* Konverteringsfunderingar i kombination med tonårskommunism.
* Ifrågasättande av sociala koder för män och kvinnor.
* Alltför vitt skilda intressen som inte "passar ihop".
* Mitt ständiga och troligen oupphörliga "Varför då?"

Vet ni hur enormt roligt och utvecklande det är för en tonåring att få diskutera teologi och politik hej vilt med alltifrån benediktinnunnor och akademiledamöter på loven, till latinlärare, mormödrar och hobbyanarkister under skolveckorna? Jag ska säga er att roligare än så kan man nästan inte ha, och blotta tanken på att sluta diskutera, fråga och mixa sina idéer bara för att de inte går jämt upp är för mig fullkomligt vansinnigt.

När jag uttrycker avvikande åsikter i mer än ett ämne så är det - enligt Paradise Hotel/Let's Dance-tittande delar av befolkningen - för att jag alltid ska vara värst. Att lyssna till just den separata åsikten är inte intressant, utan istället klumpar man ihop samtliga åsikter och gör dem till ett "du ska alltid vara värst-paket".

När någon drar det kortet inför mig vill jag mest av allt införa dödsstraff för dumhet och åka och söka efter intelligent liv under en sten i skogen. Fast i själva verket sitter jag förstås kvar och ler pedagogiskt, för vad ska man svara på något så urbota korkat? Jag vet också med mig hur svårt jag har att dölja mitt förakt för människor som slänger ur sig sådana saker. De är liksom inte riktigt myndiga i mina ögon.

Ibland kan det alltid lika roliga uttrycket från min gamle korridorskamrat William användas: "Det är för att jag är lite bättre, och har lite mer att komma med, än alla andra."

Visst är det underbart? Jag använder det ofta, när jag lärt mig slappna av i en ny grupp av något slag. Humor och självdistans må vara lite svåra att balansera på, men är i längden hundra gånger säkrare broar mellan människor om man verkligen vill ha något att samtala om. Om man faktiskt vill kunna prata allvar någonstans på vägen mellan kaffekoppen och läpparna. Fast det vill många inte, har jag förstått.

Man kommer undan med det, att vara släthyvlad som en planka på ett Ikeagolv. Det är inget nytt. Jag har inga som helst problem med folk som indignerat går i polemik med mig när vi tycker olika. Det är underbart att få diskutera, ha ett riktigt samtal, ett möte med människor som visar att de tänkt till och fått idéer. Människor utan åsikter behöver jag ungefär lika mycket som jag behöver en tredje armbåge.

Därför, mina kära elever, tänker jag som er vördnadsvärde professor Syster Severus, ge er i hemläxa en dos av elixiret Vara Värst på era arbetsplatser, i era skolor, församlingar, föreningar, bland era vänner osv. I klartext betyder det: ta reda på vad du verkligen tycker, uttryck din åsikt och stå för den.

Vanliga biverkningar kan dock förekomma, såsom: höjda ögonbryn, skratt m.fl.
Mindre vanliga biverkningar kan vara: irritation, viskningar, långsinta kommentarer osv.
Ovanliga biverkningar är: permanent IQ-förhöjning i gruppen, samt oorganiserad utfrysning.

I mer sällsynta fall kan den oorganiserade utfrysningen utvecklas till organiserad dumhet och elakhet på marsch, och något mer låglivsaktigt än vuxna människor som åsiktsmobbar sina kollegor är svårt att hitta. På tal om att vara värst...

Syster Severus - lite värre och mycket bättre än folk i allmänhet

En annan person, men samma partner...

2010-02-09T12:00:00.000-08:00

http://upptillytan.blogspot.com/2010/01/det-har-ar-min-historia.html

Läs gärna den här berättelsen också. Personen som skrivit den här har varit tillsammans med samma person som min vän. Man ska aldrig glömma - som den här personen skriver - att en diagnos inte är en ursäkt, utan ett ansvar. Det du inte kan förklara, kan du inte ansvara för, men det du känner till har du ett ansvar för att hantera på bästa sätt, utan att ljuga om eller dölja.

Syster Severus

En god väns berättelse om hur illa det kan gå...

2010-02-08T14:51:00.000-08:00

http://lovealwaysdiesbuthateisforever.blogspot.com/

Känner samtliga inblandade i denna historia mer eller mindre.
Citerar härmed min väns kommentar till det hon varit med om:

"...jag är för metal för att dö såhär ung. Jag ska bli gammal och lära folk vilka as det finns."

Bilden föreställer allas vår Joey DeMaio från Manowar. Han tar heller ingen skit. Fuck the world, hail and kill.

Syster Severus

Med all hövlig respekt, kära vänner och imbecilla höns...

2010-02-08T10:51:00.000-08:00

men det är faktiskt, såsom allas vår favorit-bittermandel Magnus Betnér en gång uttryckte det, inte mitt fel att världen är full av gnälliga idioter.

Ordet idiot är grekiskt till sitt ursprung, och hänsyftar till en person som är "oförmögen att begripa eller
lära sig något".

Därför inser alla vi som inte tillhör denna skara, att det är fullkomligt inkorrekt att använda sig av termen idiot då man vill
beskriva någon som har ett psykiskt eller mentalt handikapp, eftersom lusten och förmågan att lära sig saker och använda sig
av sina kunskaper är något som ligger bortom handikapp och funktionsnedsättningar såsom Downs syndrom, autism, dyslexi etc. Det är inte vi som tillhör någon av alla hundratals olika funktionsnedsättningsgrupper som är idioter, utan helt enkelt så kallade "normalstörda" personer som tycks kunna framleva sina dagar som kräk i världen utan att stoppas.

De flesta idioter är tämligen harmlösa (bortsett från det faktum att de går elitister på nerverna), men det finns vissa former av idioti som måste kvävas i sina lindor innan de utvecklas till parasiter på samhällskroppen, och här har vi några av dem:

Främlingsfientliga idioter - lågutbildade, alternativt människor som aldrig lyssnade på sina samhälls- och historielektioner och därför tror att ju mörkare färg en människa har, desto farligare är hon. Sådana utvecklas lätt till så kallade:

White trash-idioter - dvs. smygrasister som man rycker på axlarna åt pga. deras övriga inkompetens och usla smak, men som ofta spelar viktiga nyckelroller i mobbning och trakasserier mot oliktönkande. Gräver man djupt under ytan här hittar man ibland:

Religiösa idioter - såsom sliskiga familjefrälsare i frikyrkokostym, självmordsbombare som riktar in sig på helt fel mål, folk med korkskruvslockar under hatten som anser att det är helt rimligt att sno ett helt land för sig själva eftersom de var där först. Orkar man rafsa ännu en bit ner finner vi:

Nyttiga idioter - dessa vidriga nja-sägare och medhållare som inte vågar sticka ut mer än nästippen innan de vädrar obehag, och därmed offrar både intelligens, sunt förnuft och andra människors väl i ve för att få stanna i sin bekväma puppa. De värsta är dock:

Förlamande idioter - dumheten som dessa sprider omkring sig är likt lukten i kläderna efter studiedagen på Bondgården i tredje klass, som smaken i munnen efter skolmatsalens halvsmälta smörgåsmargarin eller det oväntade reklaminslaget om Paradies Hotel just när du minst anar det. I sällskap med dessa mår du b a r a dåligt! (Om inte är du en förlamande idiot själv och då är det imponerande att du läst så här långt...)

Dessa idioter är farliga, kära elever! De finns överallt i er omgivning: på skolor, jobb, ams-åtgärder och aktivitetsgarantier. Ni möter dem dagligen i era tvättstugor, på bussar och i bilköer. De är era kollegor, släktingar och ibland även vänner. Frukta dock inte, Syster Severus ska ge er några enkla sätt att upptäcka symptomen på dessa fem sorters själsliga mögelangrepp

Fråga vad de lyssnar på för musik. Svarar de då "blandat", alternativt "allt möjligt" utan att sedan ge dig någon/några specificerade exempel på vad som surrar i lurarna, så kan du vara säker på att här är ett idiotangrepp på gång av nyttig-typ.

Fråga vad de läste senast och om de - utan att ha dyslexi, skall påpekas - inte minns detta och eventuellt även ber dig skicka tidningen för att de ska kunna läsa sitt horoskop, så är det dags för dig att barrikadera dina ingångar till själen och ställa om för totalförsvar, för då är det troligen en white trash-typ.

Kommer ni sedan - under tidningsläsningens gång - in på en nyhet där personen ifråga uttrycker åsikter i stil med "ja, jag skiter i politiken, jag", eller "ja, men om de där muslimerna ska komma hit så får de ju bete sig som vi andra", så är det högröd varning för att främslingfientlig typ som inte kan ett skit om vare sig invandringspolitik eller har behövt undra om de på fullaste allvar kommer att ha råd med hyran nästa månad. Dessa förekommer ofta i kombination med white trash.

För att upptäcka de religiösa idioterna krävs det lite mer, eftersom du troligen måste jobba/plugga/dela tvättstuga med dem ganska länge innan de bekänner färg. Om någon i din omgivning ofta använder ord och begrepp såsom: "Intelligent design", "familjens bästa", "naturligt/onaturligt", "jag och min man/fru vill känna att vi själva kan bestämma över vår föräldraledighet" eller varför inte ett välformulerat "Gud/jag älskar alla homosexuella, så länge de inte lattjar i fel hål/stöter på mig" så är, för att citera Remus Lupin, "tiden för avväpning förbi. Använd en lamslagningsbesvärjelse åtminstone!" Med andra ord: Fly om deras existens inte hotar dig, och attackera om du måste. (Verbalt, naturligtvis!)

Antecknar ni inte detta så får ni ställa er i ledet för förlamande idioter omgående, så skriv på! Er lärare Syster Severus vet - om någon! - hur många idioter det finns därute och hur obehagliga mötena med dem kan bli. Därför är det viktigt att vi som inte är idioter håller ihop och försöker att stötta varandra i denna intellektuella medeltid som vi tvingas röra oss i.

Ni normalstörda vill jag gärna värva till mina lektioner i Försvar mot Människokonster, så vi som står under flaggan för högfungerande autister, ADHD-frön, dyslesbiska, sifferförströare och så vidare, kan få lite hjälp i kampen för att se igenom, bekämpa och på sikt kunna ignorera dessa fem former av vandrande katastrofer.

Att fungera annorlunda är inte att vara dum. Att inte förstå att människor kan fungera annorlunda och inte heller tar till sig uppenbara fakta i ämnet är att vara en komplett idiot i grekisk mening och sådana måste bekämpas.

Över, ut och kämpa!

Syster Severus

Mer eller mindre kära elever...

2010-02-07T09:08:00.000-08:00

...troende som icketroende, kända som okända, vänner som fiender och så vidare... På torsdag kommer en medlem i min församling, Lisa Arpi, att begravas.
Vi ber för/tänker på henne, hennes föräldrar, syskon, vänner och bekanta som lämnats i sorg och ovisshet. Följande dikt står att finna i annonsen:

På en liten blå planet,
är du vår lycka,
vår oändlighet.

Syster Severus

Klentrogenhet och naivitet

2010-02-04T03:41:00.001-08:00

Jag är troende katolik sedan mer än tio år tillbaka, konverterade officiellt för snart åtta år sedan och som vi alla vet så ser den äkta katolikens checklista ut såhär:

Älskar påven över allt på jorden och håller med om samtliga uttalanden han gör.
Är övertygade om att kondomer sprider aids.
Tror att homo-bi-transpersoner är skyldiga till naturkatastrofer genom sitt sätt att idka samlag på. (Visste ni förresten att det inte kan ske ett reellt samlag mellan två personer av samma kön eftersom det inte är "öppet för befruktning"? Taskigt läge för alla sterila människor...)
Gillar att piska sig själva, hälla smält vax på de fem kroppspunkter där spikarna genomborrade Jesus och gärna bildar hemliga ordenssällskap för att hitta en sagopokal vid namn "Helige Graal".
Är världsbäst på fattigdom (se bara på Peterskyrkan), kyskhet (alla dessa amerikanska präster...) och lydnad (vi övriga, dvs. de allra flesta normalt och sunt tänkande katoliker som inser att även påven har sina svackor när det gäller uttalanden, och således inser när vi bör tänka själva och följa Jesu exempel.)

Då jag konverterade var jag nitton år gammal och hade gått i katolska kyrkan under fem års tid, tillbringat flera skollov i kloster och varvat min fördjupade tro med hårdrockskonserter, queerlitteratur och kommunistiska idéer och satanistiskt orienterade skolkamrater, vilket tidigt fick mig att inse att vitt skilda idéer och trosinriktningar kan leva gott sida vid sida med varandra, så länge människor inte ger efter för dumhet och intolerans.

Därför vill jag, er ärevördiga professor Syster Severus, å det bestämdaste utfärda en stor, fet bannbulla åt följande människor:

Sittande påven, Benedikt XVI, för hans ärkekonservatism som kommer skörda oskyldiga liv i hans kamp för sina egan reaktionära och människofientliga idéer. SKÄMS!

Fjollan Carola med frireligiöst tycka-synd-om-leende som både tal- och sångmässigt borde hålla sin dumma gåsnäbb stängd: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6542720.ab

Samtliga läskunniga katoliker med IQ som motsvarar åtminstone genomsnittet, som inte tänker själva utan sväljer allt som vår Papa häver ur sig och därmed inte bara frånsäger sig ansvar för det de babblar om, utan även sårar människor i sin omgivning på ett sätt som kan skada dem för livet.

Kreationisterna, vars idéer påvisar den mest ointelligenta design som en hjärna kan anta. Har man en fullgod gymnasieutbildning och tror att jorden är sex tusen år gammal så borde man inte få rösta i allmänna val. Basta!

Härmed är samtliga personer som faller under någon av ovanstående diagnoser, inte bara bannlysta från Den Sunda Tron, utan även dömda till livstids studier för att fylla i er förskräckliga brister i intelligens och medmänsklighet. Sätt igång och ANTECKNA!
Det blir Gud som rättar era prov!

Syster Severus

2010-02-01T14:56:00.000-08:00

Det är tydligen viktigt, mina kära elever, att inte vara bitter. Vad som än händer i livet så får du inte blir bitter. Det är det fulaste du kan vara i Sverige. Arg, ledsen, tragisk och deppig är helt okej, men om du tagit dig en ljus öl för mycket och börjar se på världen med cynism och bitterhet, ja då börjar människor omgående tjata om icke-existerande självkänslor, dåliga barndomar och snuttefiltar stickade av gamla oförrätter som vi minsann inte får älta i onödan, för då är vi ju - ve och fasa -

O F F E R !

Märk väl, vi blir inte drabbade av problem, nej, vi väljer att bli offer, ungefär på samma sätt som vi väljer att bli sjuka, arbetslösa, funktionshindrade, skalliga i förtid och bensköra. Blir du sedan inte frisk och lycklig så får du banne mig skylla dig själv, för du ska inte tro att du kan bygga din självkänsla på något annat än din egen tvivelaktiga förträfflighet. Tyck om dig själv, annars jävlar, säger självkänsloprofeterna och folk i allmänhet tycks gå på eländet. Det är dags för er egen diktator syster Severus att säga er ett par sanningens ord:

Kärleken och omtanke är inte i första hand tänkt att riktas mot det egna jaget likt en själslig onani, utan är något vi ska ge andra av och som sedan reflekteras mot oss själva. Om vi älskar oss själva med våra egna ögon ser vi bara en skrattbild och blir sittande likt en miniformation av Narcissus, förblindade och förkrossade av vår egen skönhet och fulhet. Vi är våra egen domare, och några försvarsadvokater har vi inte råd med om vi satsat alla medel på att smeka vårt ego med urbota löjliga idéer om att först älska oss själva och sedan kanske våra cyklar.

Jag är naturligtvis bitter över de delar av mitt liv som inte blivit som jag tänkt mig och inte heller älskar jag mig själv mycket mer än jag älskar någon annan. Jag älskar mig själv genom andras ögon och älskar andra genom mina egna, men avskyr människor i allmänhet för deras sätt att inte ta varandra på allvar, för deras inskränkthet och ignorans, deras problem med att acceptera sådant de inte kan förändra och hur de slarvar bort varandra bland alla sociala koder och principer som inte håller när de inser hur ensamma de egentligen är.

Eftersom du, precis som alla vi andra, bara är ett ensamt offer för din egen bitterhet och världens olidliga dumhet så föreslår jag att du söker upp några likasinnade och påbörjar planerna för ett maktövertagande i världen. Det är dags att vi datoriserade misantroper kavlar upp munktröjeärmarna och stolt erkänner vår bitterhet över att saker och ting inte blev som vi tänkt oss. Sedan, när tekoppen är urdrucken, så föreslår jag en attack á la Hans Gruber, gärna med lite bombastisk musik i bakgrunden.

Visst ja, innan jag glömmer det. Tio poäng dras från sittande regering för olidlig inkompetens, fem från Mona Sahlin för det tandlösa motståndet som inte ens en Imperiusförbannelse skulle kunna effektivisera och tjugo poäng utdelas härmed till vänliga föräldrar, svärföräldrar, vänner, handläggare och nördar ute i etern som insett att motstånd också kan vara lika med ett parti Left4Dead i sena nattetimmar.

Syster Severus

Ge mig ett skitjobb

2010-01-28T07:00:00.000-08:00

Det finns få saker jag avskyr mer än att vara arbetslös. Finns det något oroligare, mer ångestframkallande tillstånd än att inte vara behövd och efterfrågad? Man är (nåja) fullt frisk och vill inget hellre än att få ta i, göra något som ger resultat och som är till glädje för både en själv och andra. Om någon frågat mig när jag tog studenten vad jag oroade mig för mest, så hade svaret nog lytt: Att fastna på ett skitjobb.

Idag är min värsta mardröm att inte vara behövd någonstans. Någon måste svabba golv, någon måste avverka skog, någon måste servera skolmat, någon måste se till att det allra mest basala fungerar - och att ha ett sådant jobb känns idag lika lockande och svåråtkomligt som den där doktorsgraden i historia jag en gång suktade efter.

Jag har länge funderat över varför människosläktet är så ivrigt när det kommer till att avskaffa sig självt? Vi ska inte längre behöva oss själva längre. Maskiner, datorer... de är inte bara långt ifrån lämpade för en heltidsarbetande nutidsmänniska som i sin biologiska utformning fungerar likadant som sin stenålderssläkting, de är också döda ting som i sig själva inte har någon funktion så länge människan inte trycker på knapparna och ändå låter vi utvecklingen av dessa bli till en måttstock för vårt liv. Vilket annat djur skulle vara korkat nog att komma på något sådant?

Missförstå mig rätt nu; jag älskar datorer, älskar tekniska framsteg som får oss att skapa något vi kan ha nytta av och glädjas åt, men det är förbannemej djupt tragiskt att så många av oss som vill och kan arbeta inte längre är behöriga för skitjobb eftersom vi inte är formade av hjul, muttrar och SIM-kort.

Däremot finns det alltid branscher som behöver billiga, villiga människor hur samhället än förändras, och Syster Severus kan lämna följande bristyrken på sin lista:

Hora: Är du en tjänstvillig, fördomsfri människa med förståelse för andra människors brist på emotionell kontakt och villig att ta risker? Då kan hora vara yrket för dig! Är flexibilitet, starka käkmuskler och kunskaper i såväl självförsvar som företagsekonomi något du besitter, så tveka inte. Människorna behöver dig!

Droglangare: Med sin unika kompetens inom lager och transport är droglangaren en person många inte skulle klara sig utan. Tack vare deras förståelse för människans mer mörklagda behov, tillgodoser droglangaren dessa genom snabbt och diskret agerande riktat direkt mot behovet utan onödig byråkrati. Långa vårdköer och svårsmälta mediciner är ett minne blott för de om har turen att möta dig!

Kunglighet: Är du mer konservativt lagd, med känsla för tradition, strikta ramar och frasande siden? Besitter du en kameleontliknande förmåga att smälta in bland alla sociala sammanhang och framstår som en av folket utan at släppa på avståndet och etiketten? Då kan kunglighet vara handsken för just din hand! Har du tillräckligt mod och ingen självrespekt, skrupulös tävlingsinstinkt och ett hjärta av granit under sammetsrocken? Ragga på de inavlade kungafamiljernas barn redan idag, och kanske väntar sötebrödsdagarna runt hörnet...

B-kändis: Brukar du få beröm för ditt usla ölsinne? Är du den som lämnar efterfesten sist och inte tvekar att ännu en gång berätta om den fantastiska dagen då du snubblade över en utslagen Howlin' Pelles ben på väg till tältet under Hultsfredfestivalen? Har du en överdriven bild av din egen talang och helt förträngt att ditt egentliga artisteri mest bestått av lågstadiets falska blockflöjtsspel och din roll som Jägarn i Rödvluvepjäsen i trean? Då har du kommit helt rätt! Vem behöver talang och självinsikt när det finns dokusåpor, idolprogram och en svensk pöbel, dummare än tåget, som sitter klistrad framför tv-rutan för få skratta ut dig som tröst för sina egna miserabla liv? Tveka inte! Vad har du att förlora?

Och ja, jag utgår ifrån att ni antecknar detta, annars blir det kvarsittning med rensning av fladdermaskar - utan handskar.

Syster Severus

2010-01-24T16:26:00.000-08:00

Herre, ta emot Lisa i Din famn,
och omslut med Din kärlek
hela hennes familj,
och alla andra som sörjer,
undrar och saknar.
Amen.

Vussömn

2010-01-23T05:59:00.000-08:00

Jag har ingen katt, men däremot en vuse/suse/pruppe/husmusis/vulse/hustyrann.
Ordet katt passar inte så bra på den där tjocka, kvartsnorska pälsklumpen som ockuperat vår röda fåtölj.
Inte heller hans officiella namn - Silke - används särskilt ofta. Heter man Silke så ska man inte
bara ha mjuk päls, utan även ett lent och smidigt sätt, men icke.
Min pruppe, som just nu ligger och sover sin vussömn, tillhör antagligen landets toppliga för
motsträviga surmular som tycker det är helt i sin ordning att alltid få sin vilja fram. Helt underbart, faktiskt. Man kan lära sig mycket av en slö bondkatt:

Sömn hjälper mot allt.
Fjäska samvetslöst efter att du bitit någon.
Fräs ifrån direkt.
Skrik högljutt om du hittar en stängd dörr.
Kräv din plats och var dig själv.

Kursintroduktion

2010-01-23T05:09:00.000-08:00

Syster Severus önskar er för all del välkomna till sin bunker för Försvar Mot Människokonster. En del av kommer aldrig att klara kursen och blir därmed inte särskilt gamla. Några lär nå ett "Acceptabelt" och kommer få en hel del besvär med den oändligt dumma mänskligheten ni tvingas framleva era dagar bland.
För de lyckliga som arbetar upp sig till "Över förväntan" blir kraven på förståelse för tillvaron högre, och klarar ni mot all förmodan ett "Utomordentligt" så har ni ett rätt stort ansvar för att förstå och acceptera era medmänniskors egenheter och avvikande beteenden utan att slå ner på dem.
För er som just nu känner att ni aldrig kommer klara kursen: misströsta inte. Syster Severus har mer än bara torkade skalbaggar och drakblod i sitt förråd.

Vad väntar ni på? Varför har ni inte antecknat allt det jag nyss skrivit upp?!

Syster Severus